TEMA Lakan

Med ett skrik vaknade Emma upp efter att ha drömt den ständigt återkommande drömmen om blod och döda barn. Hon var alldeles våt av svett och Emma kände det som om hon pinkat på sig. Hon satte trevande ned handen och drog upp den för att lukta på vätskan. ”Nej! Det är inte sant! Pelle vakna! Jag blöder! DET FORSAR UR MIG!”


I samma stund som Emma reste sig upp kände hon en illande värk, och det strömmade blod från underlivet. ”Du måste hämta en binda, och väcka barnen, och ringa sjukhuset!” De numera välkända orden bubblade ur hennes mun, och tänderna började hacka av chocken kroppen fick.

Ute i köket lade hon sig på golvet och slog siffrorna till sitt sjukhus. ”Förlossningen.” sade en röst i andra änden lugnt, och tystnade efteråt. ”Jag, jag, jag heter Emma Larsson och blöder som faan. Jag är i v.32.” Efter att den lugna behärskade kvinnan frågat hur mycket Emma blöder sade hon att Emma måste komma in, och frågade om de skulle skicka en ambulans. ”Nja, min kille kan köra mig, men hur bråttom är det?” Kvinnan sade att de måste in per omgående och att de skulle ringa om det krisade så kunde ambulansen möta upp. Pelle hade virat ihop det blodiga lakanet och kastade det i papperskorgen. ”Varför håller det på så här? Hur många gånger har vi egentligen åkt in akut? Faan, det skall ju vara lätt att få barn.” Han drog med handen över sin stubbiga haka och satte på sig sina arbetskläder medan barnen satte på sig sina. ”Kom nu ungar, ni får åka med mig det är för tidigt att ringa dagmamman.” Pelle ryckte till sig några filtar som låg i soffan och lade dem över axeln medan han gick in i badrummet för att hämta badlakan.

Emma drog på sig mysbyxorna och en tröja, sedan bytte hon binda. ”Pelle, snälla kan du hämta en binda åt mig? Det här är den tredje jag byter nu, och det lär väl bli fler. Hur går det för ungarna? Erik, Lisa är ni klara?”

Femåriga Lisa sätter sig vid sin mammas sida och smeker henne över kinden. ”Mamma, varför blöder du? Skall lillebror komma nu?” Tårarna rinner på den lilla och Emma ser att tröjan satts på bak och fram. ”Lilla älskade unge lillebror måste ligga flera månader till i magen, men jag måste till sjukhuset för att kolla att allt är okey. Förstår du?” Emma tar dotterns hand och håller den medan hon jobbar intensivt för att inte gråta av smärtan som etablerar sig som en vårflod i hennes kropp.

Pelle kommer in full av snö efter att han sopat av bilen, och lyfter ut barnen ett efter ett. När han lyfter Emma för att ta ut henne rinner det till ordentligt och hon ber honom att hjälpa till med att byta ut bindan som ännu en gång fyllts av blod som är fyllt av slemmiga klumpar. ”Jag hatar det här!” säger Pelle med eftertryck och slår knytnäven i hallväggen. ”Jag hatar att se dig lida på det här sättet, och jag hatar att se barnens rädda ögon när det händer. Faan, faan, faan jag vill ju bara ha barn. Varför?” Tårarna är inte långt borta och Emma smeker hans kind när hon kommer upp i hans famn. ”Det går bra skall du se. Nu åker vi.”

Ute i bilen har Pelle lagt handdukarna på sätet och lagt en filt så att Emma inte skall frysa. Barnen är fastspända i sina stolar och läser varsin tidning. ”Är det okey?” Han lägger filten runt Emma och ger henne en snabb puss i pannan. ”Har du telefonen med dig? Väskan? Böcker?” Orden är korta och Emma förstår att han är stressad och orolig. ”Kör nu!”

40 minuter senare är de framme vid ingången till förlossningen och ringer på klockan. Två barnmorskor dyker upp och hälsar välkommen, talar om att de vet vad det handlar om, och lägger Emma på en bår. ”Det blir bra det här skall du se. Det är ingen fara.” säger en ljushårig kvinna som verkar vara runt trettio. ”Jag känner mig trygg nu.” säger Emma och gråten får äntligen komma ut.

”Vad är det som händer? Varför blir det så här?” frågar hon, men får bara svävande svar.

Inne på rummet gör de en undersökning, och lyssnar om barnets hjärta slår. Med ögonen fyllda av tårar hör Emma det numera välbekanta ljudet av sitt foster och slappnar av.

En läkare kommer in och pratar med Emma om att det nog är den föreliggande moderkakan som spökat igen, och att de gärna vill behålla henne på sjukhuset några dagar för säkerhets skull.

Klockan två på natten vaknar Emma med ett ryck och känner att blodet forsar ur henne. Med skakande händer trycker hon på den röda alarmknappen och strax har hon en barnmorska vid sin sida. Hela kroppen skakar och tänderna klapprar när de kör in båren i förlossningsrummet.

”Drick det här!” säger en kille som sitter vid hennes huvud ”sedan har du snart ditt barn här.”

”Andas in i den här!” säger en annan kille och räcker fram en tratt. ”Räkna långsamt till tio.”

Emma fryser så att hon hackar tänder, och känner att vätskan smakar pyton, men dricker snällt upp alltihop, sedan lägger hon tratten mot sin mun och räknar. ”1, 2, 3, 4, 5…”