Eftermiddagståget till Söderhamn var halvfullt av trötta människor. Många var unga som Petra, och tittade man lite närmare så var många killar iklädda grönkläder. De skulle tillbaka till sina militärdestinationer för att fortsätta göra sin plikt mot landet. Snygga var de tyckte Petra. Uniform var sexigt oavsett sort. Klockan var halv fem när tåget tuffade hemåt mot hennes barndomsort. Hon tänkte tillbaka på morgonen, och log för sig själv. Ola hade kommit in innan han for till jobbet, och gett henne en morgonpuss. Det hade aldrig hänt förut….
Efteråt hade hon dragit täcket över huvudet och skrikit rätt in i kudden av lycka. Nästa gång hon tittade upp var klockan TVÅ….herregud, hon hade sovit bort hela dagen.
Nu var förväntningarna höga. Skulle hon träffa Kase den här gången då?? Det var jättelänge sedan de sist sågs och hon längtade efter att bli omfamnad av honom, och höra hans underbara dialekt. Mamman väntade vid perrongen, och efter en kram gick de tillsammans till deras gamla Volvo. Hennes mamma var fortfarande söt även om åldern gjorde små rynkor här och var. Petra var väldigt stolt över sin mor som trots att hon var över femtio börjat plugga till sitt drömyrke. Tyvärr hade de kommit ifrån varandra, och hon kände sig lite främmande när hon kom hem. Hennes lillasyster var oftast borta hos kompisar och de sågs sällan. Allt det här var entråkig effekt av att hon flyttat hemifrån när hon var ung. Hennes sejour i Gävle hade varit när hon var knappt 19 fyllda. Petra ringde upp sin väninna Mia direkt hon anlänt till barndomshemmet. Efter att ha tjatat ett tag tog hon bilen under stort motstånd från föräldrarna( de tyckte att hon kunde spendera lite tid med dem istället), och for in till den lilla kuststaden. Tjejerna hade en trevlig kväll med det stora samtalsämnet KILLAR överst på listan. Petra ville åka till Hudiksvall för att spana efter sin stooooora kärlek Kase, men tjejerna var trötta och hade ingen som helst lust att åka 6 mil för att kanske få vända direkt. Kase hade ju ingen telefon, och mobilens fanns inte på den här tiden..att få tag i någon som inte ens visste att man letade efter honom var dömt att misslyckas. OM nu inte ödet bestämt att det var dags för återförening.
Återflyttad till Hälsingland efter 40 år i Stockholm och köpt en hästgård, äger två islandshästar, men framför allt är jag mamma till tre härliga ungar varav två söner med ADHD och en dotter med ADD som även lider av utmattningssyndrom. Jag är hemma med henne sedan 2020. På bloggen hittar du noveller, och en början på ditt skrivprojekt, men även berättelser om vårt liv som just nu mest består av att renovera gården och hjälpa dottern tillbaka till livet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Läkarens bedömning
Det har gått några veckor sedan jag ramlade av Tritill, och jag har varit till akuten och blivit genomsökt av en dator. Det onda ville inte ...
-
För första gången i mitt liv har jag läst en e-bok via Ipad. En underlig lite tom känsla, för jag saknade doften av pa...
-
Igår var jag ju på skrivkurs för första gången. Tyvärr missade jag den första gången eftersom familjen låg hemma i maginfluensa, däckade o...
Jag har svårt att få någon känsla alls, kanske just för att det är ett utryckt stycke ur något större. Men dagens övning fanns ju med.
SvaraRaderaVem är Ola? Varför tänker hon så mycket på Kase när hon skrek i kudden av lycka på morgonen?
SvaraRaderaJag blev lite besviken idag. Du brukar skriva så mycket mer och kanske är det därför det inte riktigt hänger ihop? Du har inte berättat allt som du brukar.