TEMA förälskelse

Lilla Zabine klagade högljutt bak i bilen när vi åkte på den slingrande vägen ut mot Grödingelandet. ”Mamma! Jag mår illa. Är vi framme snart?” Hon tryckte med de sandalförsedda fötterna på sätet där jag satt.”Var skulle man svänga?” Peter är lätt irriterad av barnens olåt, och värmen gör att han svettas ymnigt. ”Faan vad varmt det är. Det skall bli skönt att kliva ur bilen ett tag. Jag försökte titta på kartan jag printat ut, men brast till slut ut i skratt. ”Jag ser nästan ingenting, allting är suddigt. Det var ingen bra ide att gå till optikern och få läsglasögon. Jag ser ju för sjutton sämre än jag någonsin gjort.” Peter ryckte till sig kartan och tittade ömsom på den, ömsom på vägbanan som ofta svängde. ”Man kan faktiskt stanna bilen.” sade jag med ironi i rösten. ”Äh! Håll snattran nu, så jag får koncentrera mig. Vi skall svänga efter Sibble, så håll utkik efter det namnet.”


Jag var förvånad över att något så vackert kunde finnas så nära Stockholm, och satt snart med ansiktet full av förundran över landskapet som gled förbi. Gröna ängar som gränsade till ängar som var fyllda av blommor i massor. De lyste som gula solar och jag fick en varm känsla i min mage.

Det såg nästan ut som i min barndomsby i Hälsingland. Kanske till och med vackrare. ”Gud så vackert det är här!” sade jag och vände mig om till Zabine och de andra. ”Är det inte vackert?” Barnen tittade ut genom rutan och nickade entusiastiskt. ”jooo!” sade de och pekade plötsligt på något som stod på en av ängarna de passerade. ”Ett rådjur!” skrek Zabine och Razmus med en mun. ”Inte bara ett, ser ni inte?” Jag pekade på två små öron som syntes i gräset bredvid rådjuret. ”Hon har nog ett kid där? Kanske flera.”

Plötsligt ser jag en färgglad fasantupp som står på vägen en bit bort. Med sig har han en gråaktig hona.

Det börjar dyka upp hus här och var. Oftast är de röda med vita knutar, men en del har andra färger. En stor skylt förkunnar att vi kommit till Sibble, och vi ser en gammal skola som verkar komma från femtiotalets början. Några barn leker med sin mamma i sandlådan, och några andra gungar. ”Det här skulle nog bli din skola.” säger jag till Razmus och ler. Jag har själv vuxit upp på landet och gått i små skolor, men de har varit minst tre gånger så stora som den här.

”Här är det!” säger Peter plötsligt och pekar på ett rött hus med vita knutar som är långt och lågt. Taket kan inte ha speciellt många grader i vinkel, och det ser nästan ut som om någon hoppat på det. En jättestor grön gräsmatta finns framför huset, och två stora tujor skyddar insynen. Stora äppelträd står runt den stora gräsmattan och de har tydligen gjort ena sidan av tomten till fruktträdgård eftersom jag ser ett antal svartvinbärsbuskar och krusbärsbuskar strategiskt utplacerade i rad längs tomtgränsen mot grannen.

Peter kör genom en lång björkalle´ som leder in till området som ser ut som en liten bullerby med alla röd/vita hus. När han stannar bilen bakom alla andra spekulanter knäpper Razmus snabbt upp sitt bilbälte och kastar sig ur bilen med ett glädjetjut. ”HÄR VILL JAG BO!” skriker han och hoppar omkring som en tokig. Han slår kullerbyttor på den tjocka gröna gräsmattan och ropar till Zabine att komma. ”Mamma, pappa, snälla? Kan vi inte flytta hit? Jag äääääälskar det här stället!” Han rusar omkring som en yster kalv på gräset och jag ser jeansen prydas av den ena efter den andra gräsfläcken men vill inte stoppa hans framfart.

Jag blundar och drar in doften av sommar, gräs, blommor och hästskit. Runtom i bygden har vi sett massor av hästhagar och förstår att det nog finns rätt mycket sådana här.

Efter en snabb titt konstaterar vi att huset som är från 1976 är i fint skick, men kommer att kräva tillbyggnad, dränering, ny slamanläggning, och helrenovering från källare till tak. Gästhuset som står jämte bostadshuset är fallfärdigt och rent ut sagt livsfarligt att beträda. Vi kliver försiktigt in beredd att springa om det skulle börja rasa, men behöver inte titta runt länge för att förstå alla brister i konstruktionen. Cementblocken i grunden har glidit ifrån varandra och stora sprickor täckte väggarna. Dessutom kunde man se att det var vått i grunden. Det enda som egentligen var bra med gästhuset var skorstenen som var vackert byggd av röda tegelstenar som sköt upp mot skyn likt en stor fallosymbol.

När vi for därifrån kändes det som om jag lämnade kvar en del av mig själv. Razmus grät hjärtskärande hela den kringelikrokiga vägen till Vårsta och sade gång på gång att han ville flytta till huset vi nyss tittat på. ”Jag vill bo där! NU!” sade han och fortsatte snyfta en lång stund.

Peter och jag diskuterade för och nackdelar med huset, medan vi tittade på fotografierna jag tagit under visningen.

Några dagar senare hade vi efter ytterligare ett besök där vi pratade med husets nuvarande ägare beslutat oss för att köpa huset, eller i alla fall lägga bud. Vi lade oss under utropsbudet. Det var många som hade budat sade kvinnan, men bara vi som hade pengarna direkt. Två dagar senare fick vi ett telefonsamtal där de frågade om vi ville ha huset. Jag försökte att låta normal, men min röst for upp i falsett. ”Självklart köper vi det! När får vi flytta in?” Efter att jag lagt på luren hoppade jag runt i lägenheten som en idiot. ”Vi skall flytta!” skrek jag och greppade lilleman som satt och åt i sin barnstol. De andra barnen hoppade ned från sina stolar och vi dansade runt i det minimala köket med kladdiga händer och hakklappar som stänkte mjölk.

Idag bor vi här i vårt eget paradis, och jag kommer inte att flytta härifrån förrän jag dör. För jag älskar det här stället med alla djur som springer omkring runt knutarna. Älgarna som lägger stora högar av ovala kulor på hög och rådjur som äter upp mina rosor som jag envist planterar om och om igen.

Och jag älskar tystnaden när alla är på sitt jobb och möjligheten finns att ta en fisketur eller kliva ut i skogen.

Ibland frågar jag barnen om de vill flytta och möts varje gång av ett unisont ”NEEEEEEJ!”