TEMA Glamour

De sex femåringarna hoppade av glädje när Annas farmor kom nedför den svängda vindstrappan med en stor röd resväska som var bräddfull av saker. Någon hade satt ett tjockt svart skärp runt den för att det ena låset gått sönder, och man kunde se vita och röda tygbitar som kikade ut i springan som blev. Farmor Anna stånkade när de sista trappstegen avverkades och de längsta flickorna sträckte sina armar mot den efterlängtade väskan. ”Tack farmor!” sade Emelie och hade svårt att stå still av upphetsning.


Alla sex balanserade väskan på sina huvuden och höll i kanterna med sina små händer. Med en dunk lade de ned den på golvet, och jobbade febrilt med spännet på skärpet utan att få på upp det. ”Jag ropar på farmor.” sade Emelie och sprang till nedervåningen där Anna just höll på med att vattna sina älskade pelargoner. ”Kan du komma och hjälpa oss? Vi får inte upp den.” Farmodern vattnade färdigt blommorna och följde sedan med till de andra barnen. Hon knäböjde framför väskan och satte på sig glasögonen som hon alltid förvarade i en snodd runt halsen. ”Nu skall vi se.” sade Anna för sig själv och petade med sina krokiga och brunfläckade fingrar på spännet som vänt sig bak och fram. ”Sådär! Varsågod mina flickor. Roa er kungligt nu, för det här är kläder med glamour. De kommer mestadels från mina uppträdanden på Cirkusen och är täckta av både pärlor och paljetter.”

Anna gick ned och satte sig i en fåtölj där hon försjönk i drömmerier över svunna dagar. Hon hade varit en världskänd konstryttarinna, och om inte livet hade avslutat hennes karriär så abrupt så hade hon kanske varit det fortfarande. Men å andra sidan hade hon kanske varit ensam och barnlös. Anna tittade på fotot som satt över vardagsrumssoffan.

Henrik hade varit en helt vanlig kontorsarbetare som Anna hade träffat på arbetsförmedlingen när hon sökte jobb. Han hade fallit handlöst för den medelålders kvinnan som var vacker som en dag och välklädd in i minsta detalj. Hela hon osade glamour, och han ville inte att hon skulle gå därifrån utan att han fått hennes telefonnummer. ”Hur når vi er om vi hittar något lämpligt?” hade Henrik sagt och försökt att inte stirra. Anna hade elegant skrivit sitt namn och telefonnummer med sin behandskade hand och sedan tittat honom djupt in i ögonen. ”Räcker det, eller behöver ni min adress?” sade hon med ett illmarigt leende. Med darrande händer vek Henrik ihop den vita lappen och lät den obemärkt åka ned i fickan på sin kavaj. ”Nej, det är bra så. Vi hör av oss om vi hittar något lämpligt arbete. Ursäkta, men vad jobbade ni med förut? Ja, innan olyckan alltså?” Henrik hade nickat åt kryckorna som stod vid hennes stol. Anna hade sträckt på sig och skjutit upp hakan lite. ”Jag var cirkusryttarinna.” Hon hade rest sig upp från stolen med stor elegans trots sina smärtor. ”Jag tillhörde de som var bäst.” Efter den frasen hade hon öppnat dörren och gått sin väg.

Farmor Anna lyssnade uppåt och hörde flickornas beundran över dräkterna hon burit. ”Titta Ronja, den glittrar och glimmar.” sade Katrin och höll upp en guldfärgad kort klänning som glimmade i ljuset av taklampan. Hon trädde den över sitt huvud och gick fram till spegeln i rummet. ”Den är ju jättevacker! Hade verkligen din farmor alla de här klänningarna?” Den alldeles för stora klänningen hängde på trekvarten över flickans ena axel, men man kunde inte missa effekten av dess glans.

Ronja hade hittat en himmelsblå kreation med spindelvävstunna sjok av tyg som var genomskinligt. På klänningslivet satt små gnistrande stenar som kunde tas för diamanter. Hon drog den över huvudet och bad Amelia knäppa de små strassförsedda knapparna, sedan ställde hon sig bredvid Katrin och tittade i spegeln. ”Vad vackra vi är! Tänk om våra mammor skulle se oss nu? Vi ser ut som små prinsessor.” Hon snurrade runt i en piruett och det ljusa håret stod ut från huvudet som en gloria. Emelie tittade på sina vänner och mindes fotona som hennes farmor visat från tiden på cirkusen. Hon hade varit knappt igenkännbar med massor av smink och midjan hopsnörpt i korsetten så att hon knappt kunde andas.

Plötsligt ringde telefonen och Anna haltade fram till soffbordet där den stod. ”Anna Silverberg.” sade hon och lyssnade en lång stund på den som pratade. ”Jag skickar hem dem om en liten stund. Hejdå!” Farmodern gick fram till trappräcket och ropade uppåt. ”Flickor! Ni skall hem och äta! Lämna allt däruppe som det är så plockar jag ihop det när ni gått.

När de lämnat huset och tystnaden hägrade gick Anna upp till rummet där flickorna varit. Klänningarna låg huller om buller i väskan och någon hade lagt en knallröd klänning över spegeln.

Anna satte den framför sig och mindes dagen då hon och Henrik hade sin första träff.

Henrik hade ringt Anna bara några dagar senare och noga presenterat sig och börjat samtalet med att fråga om hon var singel. Skrattande och rodnande hade Anna talat om att det var så, och att hon bodde i en vindslägenhet nere i staden. Det ena gav det andra, och snart kände de båda två som att det känt varandra i eviga tider. När de bestämt tid och plats hade hon letat febrilt efter en klänning som inte var fullt så glamorös som de andra, och hittade den röda som hon nu höll framför sig.

Henrik och Anna blev snabbt ett par och på bara några år hade de gift sig och fått två underbara ungar. Hon fortsatte att vara lika elegant och vacker genom alla år och det var bara tidens tand som nu satt sina spår i hennes hud och kropp. Det guldfärgade håret var nu silvervitt, och midjan som hon pressat in i kraftiga korsetter hade blivit lite bredare av barnafödande och tid. Anna log åt sin spegelbild och smekte klänningen som fortfarande var i samma fina skick.



”