Dagbok 2010-03-06

Tidigt igår morse åkte Peter som vanligt iväg till sitt jobb och på kvällen/natten skulle de ha firmafest.


Klockan ett när jag författat ihop och satt in ytterligare ett kapitel till Livet, ingen enkel historia slog jag honom en signal för att fråga om han var på väg hem. Siganl efter signal gick fram utan svar. Till slut klickade den av. Jag visste att sista bussen hit ut gått klockan tjugo över tolv. En timme senare ringde jag igen, och igen, och igen… Paniken lurade bakom hörnet och jag var både förbannad och rädd att något hänt.

Klockan tre lade jag mig mellan ungarna i vår säng och försökte sova. Men det var omöjligt! Huvudet dunkade och en begynnande migrän kändes i ena tinningen. Små stick som sedan försvann. Om och om igen. Jag tänkte för mig själv att Peter säkert bestämt sig för att sova över hos sin mamma, och föll till slut i orolig slummer. När jag gång på gång vaknade tryckte jag in återuppringningen och hörde samma signal.

När klockan i köket passerade åtta ringde jag till Peters mamma som sade att Peter inte synts till, men att de kunde se på svararen att han ringt klockan elva flera gånger. Nu svajade min mage betänkligt och min ilska byttes ut till enbart oro.

Efter att jag ringt Polisen och sjukhusen ringde jag till vår underbara barnvakt som bor granne med oss. Rita var mycket yrvaken och hade en alldeles för stor grå stickad tröja på sig. Hennes ögonlock hängde och hon log när jag berättade vad som hänt. ”Jag åker till parkeringen där Peter ställt sin bil. Han kanske har somnat med motorn igång.” Natten hade varit iskall och jag visste att vår lilla bil hade en dålig värmefläkt. En iskall hand greppade mitt hjärta. Hade något hänt? Hade Peter kört i fyllan och hamnat i något dike och fryst ihjäl? På vägen till Tumba spanade jag i varje dike för att kolla att han inte kört ned där. Stora tårar rann på mina kinder.

I Tumba centrum står Peters lilla vita polo på parkeringen med totalt igenisade rutor. Jag kör in i rutan bredvid och hoppar snabbt ur för att gnida bort isen. Bilen är tom! Lättad svänger jag ut från parkeringen och åker hemåt.

I Vårsta åker jag in till ICA för att handla lite mat tills idag, och testringer ännu en gång. Peter svarar bakfull och hes. ”Vart faan har du hållt hus? Fattar du inte att jag blir orolig? Jag trodde att du låg död i någon snödriva. Han skrattar högt och säger åt mig att sänka rösten. ”Jag har sovit hos Juha inatt.” säger han och verkar inte alls bry sig att jag varit orolig. Snarare låter han nedlåtande. ”Nåväl, Jag är på firman nu och chefen skjutsar mig strax till t-banan. Vi syns hemma.” Jag känner mig som en vulkan som skall brisera och närmast ryter ut orden. ”DU KOMMER INTE HEM!!” Jag känner spott som rinner i min mungipa och torkar bort det med baksidan av min hand. ”Du har TRAMPAT på mig, fattar du? Dra åt helvete!!” Med en smäll trycker jag ned luren och låter tårarna rinna.

När jag kör in på gården torkar jag tårarna och går in. Peter ringer och säger om igen att jag är löjlig. Hela samtalet börjar övergå till svordomar och jag lägger på luren.

"Kom ungar, vi skall resa iväg."