TEMA Ta tillbaka

Jenny stod med kroppen starkt framåtlutad och hela hennes person vittnade om att hon var arg. ”Sådär säger du inte om min mamma!” skrek hon och hytte med näven. Emil stod på vad han ansåg säkert avstånd från henne och räckte ut tungan. ”Jag säger precis vad jag vill. Alla här i kvarteret vet att hon har en massa olika karlar hos sig. Min pappa säger att din mamma är en hora, och att ni inte borde få bo här. Du och din mamma drar till er en massa slö, slö, slö…” Emil sökte länge efter ordet innan han med en triumfierande min fann det. ”Slödder. Min pappa säger att din pappa lämnade henne för att hon vägrade hora.” Han satte på sig en viktig min och lade armarna i kors.


Jenny kände att tårarna lurade bakom ögonlocken. Hon visste att det Emil sade var sant, men skulle hellre dö än erkänna det. Dessutom hade mamma senast igår lovat att hon skulle sluta ta hem karlar.

”Ta tillbaka det där!” Jenny tog snabbt ett steg närmare Emil och klippte till honom. ”Smack!” Rätt över näsan. Blodet forsade och han reste sig upp och sprang vilt skrikande in på sin tomt. ”MAMMA! Hon slog mig!” Jenny knyckte på nacken och följde Emil med blicken. ”Det är rätt åt dig!” Skrek hon och vände sig om för att gå hemåt.

Då öppnas ytterdörren hos Emil, och efter att han puttats in i huset kommer mamman ångande med papiljotter i sitt hår och den rosa morgonrocken knapphändigt igendragen över sitt blommiga nattlinne. Hon tar ett hårt grepp i Jennys hår och tvingar det bakåt. Läpparna är hopdragna till ett smalt streck och ögonen är hårda. ”Din lilla slyna. Du är precis lik din mor.” Emils mamma trycker ned Jenny mot backen, och flickan får lite grus i munnen. Jenny känner små gruskorn mellan tänderna. Det knastrar när hon stänger munnen. ”Förlåt…” säger hon ned i backen. ”Jag blev bara så arg.”

Hon känner greppet i nacken lätta och tittar på Emils mamma med sina blå oskuldsfulla ögon fyllda av tårar. ”Förlåt…” Den andra tittar sig runtom rädd att någon sett vad hon gjort. Det var ingen i kvarteret som gillade den blonda yppiga blondinen som flyttat in med sin söta dotter, men att slå ett barn var inte speciellt intelligent. Det var till och med olagligt. ”Nåja, gjort är gjort, men gör inte om det. Res dig nu innan du smutsar ned dina fina kläder.” Emils mamma hjälpte Jenny upp och borstade av kläderna. ”Jag säger inget om det du gjort om du håller snattran om det här. Överenskommet?”

När Jenny med släpande motvilliga steg gick in på sin tomt kände hon en malande oro i magen. Skulle mamma ha ännu en karl i huset? Som tvingade henne att kalla honom pappa, och drog ned henne i sitt knä? Dörren var olåst och Jenny gick in. ”Mamma!” Inget svar. ”Mamma!” Hon tog av sig skorna och ställde dem ordentligt på skohyllan av svart metall. Den lila jackan hängde Jenny på en av galgarna som mamma lagt på bordet, sedan hängde hon den i garderobshandtaget. ”Mamma!” Tystnaden härskade i huset. Bara takfläktens monotona knackande hördes. Plötsligt hördes en dunk från övervåningen, och med snabba steg förpassade sig Jenny dit.

När hon öppnar dörren in till sovrummet ser hon sin mamma ligga på golvet. Ansiktet är förvridet i en oigenkännlig min och fradga rinner från hennes ena mungipa. Det blonda håret är uppsatt i en slarvig tofs. Ögonen är öppna, men ser mycket frånvarande ut. ”Mamma! Vad är det för fel? Mamma!” Jenny skakade på sin mamma och kroppen åkte fram och tillbaka under hennes händer.”

Hon reste sig upp och gick runt, runt i rummet. Rådvill vad hon skulle ta sig till. Till slut sprang Jenny nedför trappan, drog på sig skorna och jackan, och sprang över gatan till Emil.

Gråtande och stammande berättade Jenny för Emils mamma vad hon hittat, och bad henne om hjälp. ”Snälla, följ med mig hem. Hjälp min mamma!”

När Emils mamma såg hur grannkvinnan såg ut larmade hon ambulans. ”Larmcentralen” Kvinnan tittade på Jennys mamma och beskrev i korta ordalag vad hon såg. ”Jag tror att hon fått en stroke.”

Några minuter senare åker en ambulans uppför gatan med blåljusen på. När de tagit in Jennys mamma i ambulansen ber de Emils mamma ta hand om Jenny och far iväg. ”Jag heter Eivor.” Hon räckte fram sin hand till Jenny som tog den, och de gick tillsammans hem till Emil för att kolla hur han mådde. ”Förlåt att jag snäste åt dig förut. Jag känner ju inte dig, och kan väl knappast säga att jag känner din mamma heller.” Jenny tittade efter ambulansen med ögonen fyllda av tårar. ”Kommer mamma att dö?” Hon följde med in genom dörren. ”Vem skall ta hand om mig då?” Jenny tittade sig om i hallen och fann en krok som hon hängde upp sin jacka på. Skorna ställdes snyggt bredvid varandra. ”Det löser sig skall du se. Nu får din mamma hjälp. De lovade att ringa när de skrivit in henne.” I köket satt Emil med näsan i en av kökshanddukarna. Han vände upp ansiktet när de klev in och såg förvånad ut. ”Vad gör hon här?” Emils ögon vidgades när de berättade vad som hänt och han lade sin ena hand över Jennys. ”Förlåt att jag var dum.” Emil tog bort handduken från näsan som nu slutat blöda och vände sig till sin mamma. ”Kan inte du hjälpa mig att tvätta av mig så kan jag och Jenny leka sedan.” Emil drog av sig sin blodiga t-shirt och de lika blodiga jeansen. ”Jag skall bara byta om, sedan kan vi titta på mina nya dataspel som jag fick av pappa igår.”

De två sjuåringarna gick hand i hand upp till Emils rum och en kort stund senare hördes glada skratt uppifrån rummet.