TEMA Att vara oförmögen

Ellie tittade in i köket när hon tultade förbi, och såg sin mamma stå sjungande vid spisen och laga mat. Hon skyndade sig till hallen där hennes röda skor stod. Med lite tråcklande satt de snart på plats och med mammans sång i öronen tryckte Ellie ned handtaget till ytterdörren och gick ut.


Solen lyste, och våren var i full gång. Några gula tussilagon lockade till sig flickans uppmärksamhet och de små fötterna var snart på väg i full fart mot skogsbrynet.

Eftersom snön nyss hade smält var det vått i markerna och små tjippanden hördes när Ellie gick i gräset. Hon kände att det blev kallt om fötterna, men brydde sig inte så mycket. Blommorna lockade alltför mycket. På de bara armarna hade håret rest sig i protest över den kyliga vinden som då och då kom. Flickans mörka hår glänste i solskenet och på ansiktet hade redan små fräknar börjat uppenbara sig.

Hon satte sig på knä och plockade de små solarna precis så ordentligt som mamma lärt henne. ”Tag ända nere vid backen gumman, inte bara hatten för då skadar du dem bara.” Ellie mindes orden mamma sagt till henne när de varit ute sist. Med sina småbarnskrumma fingrar drog hon upp dem en efter en och samlade dem i en bukett. Smala, svarta rötter följde med ibland och smutsade ned hennes klänning. De vita tajtsen blev svartfärgade och blöta. ”Mamma!” sade Ellie lågt och tittade inåt skogen.

Någonting blått syntes på backen och hon reste sig upp för att fortsätta sin upptäcksfärd. Mössan på huvudet som var en gåva av mormodern kliade och Ellie beslöt sig för att dra av sig den och placerade den på en stubbe som hon passerade. Det mörka håret låg som en hjälm runt huvudet.

Blåsipporna var våta av daggen och hennes fötter var nu genomvåta och kalla. Buketten Ellie hade i handen fick sällskap av de små knappt utslagna blommorna och hon tittade nöjt på sitt verk. Nu skulle mamma bli glad!

Hon tittade mot huset och såg mamman stöka i köket. Det kändes tryggt och samtidigt spännande att vara ute i skogen. Visst hade Ellie varit där förut, men aldrig ensam. Med snabba steg förpassade flickan längre in, och hann aldrig tänka så mycket när marken plötsligt rämnade.

Det gamla brunnslocket var sedan länge bortglömt, och träet hade murknat år för år. Träfjärilslarver hade levt av dess innehåll och långa smala gångar hade grävts under tiden som de vuxit.

När Ellie vaknade var allting svart. Med sina nävar greppade hon tag i några vita rötter som växte på väggen, men halkade hela tiden ned. Hon grät och ropade på sin mor med hög röst. ”Mamma!”Men ingen kom och efter några timmar somnade den lilla av utmattning. Magen kurrade och strupen var alldeles torr. Den råa kylan kröp in i hela hennes kropp och väckte till slut Ellie som åter började skrika. Hon krafsade desperat på den svartbruna väggen och fick några stora kokor jord över sig. ”MAMMA!”

Det var knappt att man kunde se det lilla hålet där tvååringen rasat ned, och gräset som fanns runt brunnen dolde effektivt locket. Det blev kallare och kallare allteftersom timmarna gick.

Efter några timmar fanns det bara en svag viskning kvar av hennes röst, och Ellie kurade gråtande ihop sig som en liten boll med tummen i munnen som enda tröst. Den lilla kroppen skakade av köld och den mörka fläcken som brett ut sig under huvudet ökade succesivt i storlek.

I samma ögonblick som Erika såg den öppna ytterdörren förstod hon vad som hänt, och sprang ut på tomten för att söka efter sin lilla tjej medan hon med skakande hand slog numret till sin makes mobil.

”Du måste komma hem! Ellie är borta!” Mannen försökte lugna ned sin upprörda hustru och bad henne att noggrant söka igenom trädgården. ”Hon har säkert bara gömt sig och leker kurragömma med dig. Lugn nu. Jag kommer så fort jag kan.” Under tiden som han pratade gestikulerade han till sin assistent att hon skulle komma och skrev några ord på ett papper. ”Vet du om hon klädde på sig? Ellie brukar ju älska att springa omkring i bara trosorna. Trots allt är det ju kallt ute fortfarande. Förresten, vet du när hon försvann på ett ungefär?” Erika tittade sig förtvivlat runt och kikade in i alla skrymslen. ”Vi åt lunch vid tolv, sedan gick hon upp till sitt rum. Efter det har jag bakat. Tomas, jag vet inte alls när hon försvann. Det kan vara från en till tre timmar. Hennes röda skor fattas, men annars vet jag inte.”

Erika gick ut genom den höga grinden och såg plötsligt något rosa som låg på en stubbe. ”Jag ser något. Jag ringer dig sedan!” Hon sprang snabbt fram och lyfte vantroget upp mössan. Den var våt och smutsig, men visst var det Ellies. Erika slog 112 och hade snart talat om vad som hänt och var de bodde. Under tiden som hon pratade gick hon med bestämda steg längre in i skogen vilt spejande.

Polisen var snart på plats och de drog igång en helikoptersökning och en kedja av mannar som gick genom skogspartiet. På andra sidan av skogen fanns ett husområde som knackades igenom av poliser som frågade om någon sett den lilla flickan.

När mörkret gjorde så att sökningen avbröts hämtade Erika resolut en pannlampa som hon använde när hon joggade på kvällarna. ”Jag går ut och letar i skogen Tomas. Jag klarar inte av att sitta här och vänta. Tänk om hon bara gått vilse och just nu sitter under en gran rädd och kall.” Erika plockade upp mobilen som låg i fickan på jackan för att kolla så att den hade batteri. ”Stanna här ifall att hon kommer.”

När Erika trädde in i mörkret kände hon rysningar som etablerade sig längs ryggraden, och öronen var på helspänn. Hennes mörka hår doldes delvis av mössan, och med ett ryck tog Erika av sig den för att höra bättre. ”ELLIE!!” Hon tog några tveksamma steg och stannade sedan för att lyssna. ”ELLIE!” Mörkrädslan slog sina skarpa klor i henne, och benen ville fly. Erika började nynna på en av de otal barnvisor hon sjöng för sin dotter, och kände sig lite lugnare. Plötsligt knakade det till precis bredvid henne, och skräckslaget tryckte Erika sig intill ett stort kraftigt träd. Nattens mörker gjorde så att alla ljud förstärktes och hon hörde plötsligt kraftiga vingslag över sitt huvud. Den smala strålen från pannlampan var starkast i mitten, och Erika vände huvudet åt alla håll medan hon ropade sin dotters namn oupphörligen. ”Ellie! Gumman! Det är mamma!” Tankarna snurrade i huvudet som en karusell och alla möjliga scenarion passerade genom sinnet. Var det någon som tagit Ellie? Hade hon gått vilse? Hur långt hinner en liten tvååring på några timmar? Varför kollade jag inte henne? Vad gör jag om vi inte hittar henne?”

Plötsligt hörde Erika en tunn svag röst som hon kände igen. Det lät som om den kom från marken bredvid henne. ”Ellie?” Med försiktiga steg gick Erika i ljudets riktning. ”Mamma!?” Ett lågt snyftande undslapp Erika och hon höll sånär på att åka samma väg som sin dotter. ”BRAK!” Träet gav vika och foten var på väg igenom när hon kastade sig bakåt och på det sättet klarade sig.
Erika trädde av sig pannlampan och lyste ned i hålet som blivit. Långt därnere låg dottern stönande och skakande. ”Mamma! Ja fyser.” Blodet som runnit ur huvudet hade stelnat och gjorde så att håret satt fast i marken. ”Mamma!” Erika slog numret hem och hade svårt att prata när Tomas svarade.

”Jag har hittat henne! Hon ligger i ett djupt hål. En gammal brunn tror jag. Ta med dig polisen och kom. Glöm inte vår långa stege.” Erika lade sig på mage för att titta ned i hålet. ”Lilla, lilla gumman, snart kommer pappa och hjälper oss.” Hon vände sig upp mot den svarta stjärnfyllda himlen ovanför sig. ”Tack käre gud för att du inte tog henne ifrån oss. Jag har inte varit så kyrklig, men lovar att ändra på mig. ”Erika såg blodet runt huvudet och förstod att den lilla var skadad. ”Hur mår du min lilla ängel? Har du ont någonstans?” Ellie höll sig åt huvudet. ”Ont mamma, ont. Huvet.” Hon försökte dra sig loss från marken, men smärtan gjorde att Ellie lade sig igen. Tårarna gjorde långa ränder på kinderna och den lilla räckte sina händer upp mot sin mamma. ”Upp!” sade hon och log. Erika tittade runt om det fanns något att använda, men insåg att det bara var att vänta. ”Pappa kommer snart.” sade hon uppmuntrande och log genom tårarna. ”Älskade unge, snart är du hos mamma.”

När Erika såg ljusen komma genom skogen kände hon en stor varm klump i magen av tacksamhet över sin envishet. Tomas var den förste som kom fram. Hans ögon var fyllda av tårar. ”Lever hon?” När Erika nickade tyst kom nästa fråga. ”Är hon skadad?” Erika nickade. ”Ja, men jag vet inte hur illa. Hon kan prata, men har inte rört på sig.

Polismännen sköt ned stegen, och Tomas gick ned till sin lilla dotter. ”Är det någon som har en kniv?” Hojtade han uppåt. En av polismännen lyfte upp sin jacka och räckte honom kniven han haft i bältet. ”Varsågod!” Tomas skar av Ellies mörka hår och lyfte sedan upp sin lilla dotter i famnen.

Väl uppe på marken igen, släppte allt och Ellie bara grät och grät. Hon höll sin mamma hårt runt halsen och lät ingen ta henne därifrån. ”Jag bär henne hem.” sade Erika och ställde sig upp. ”Nu går vi hem hjärtat. Amen vi måste åka till doktorn och kolla så att du är okey.”

När de kom in på sin tomt stod en ambulans redo att föra den lilla till sjukhuset.

Efter en noggrann kontroll sade doktorn att Ellie hade fått en ganska kraftig hjärnskakning, och att de hade sytt några stygn i bakhuvudet, men annars var det mest blåmärken och smuts. Han skrattade till. ”Den här lilla äventyraren är i stort behov av ett bad. Lite vila på det så är hon snart på benen igen. ”Och du.” Läkaren vände sig till Ellie som satt i sin mammas famn. ”Man går inte hemifrån utan någon vuxen. Du hade sanslös tur.”