TEMA Förlorad timme

När Emma vaknade värkte huvudet, och hon hörde fåglarna kvittra. Nej vänta nu!? Kvittra? Var är jag? Emma slog upp ögonen och möttes av ett intensivt ljus. Solen? Men jag lade mig ju i min säng. Eller?


Hon reste sig mödosamt upp och kvistarna under henne knakade av tyngden. Några små kottar rullade iväg och lade sig vid henne fotända. Barr och annat stacks under de bara fötterna som var rejält skitiga. Vad har hänt? Var är jag? Emma drog handen över det smärtande stället på huvudet och kände att håret var klibbigt. Hon tittade sig runt, men möttes bara av träd efter träd. Emma kunde höra ett svagt ljud som från en motorväg en bra bit från platsen hon befann sig.

En vämjelig smak i munnen fick henne att luta sig åt sidan och spy. Jag måste fokusera på vad jag minns. Klockan, var är min klocka? Och mobilen? Emma vände ut och in på byxfickorna, men hittade ingenting. Den röda tunna remmen som suttit på mobilen som hon alltid hade runt sin hals var tom och bara en liten silverfärgad ring hängde i dess ände.

Emma mindes klart och tydligt den snygge välklädde killen hon mötte på discot, och hur han bjudit tjejerna på drink efter drink under tiden som han berättade om sitt spännande liv som helikopterförare i Libanon. Anna? Var är Anna? Hon var ju med.
Killen som presenterat sig som Klaus hade varit en gentleman när de lämnade stället, och tjejerna hade fnittrande satt sig i baksätet medan han satte sig fram. Det sista Emma mindes klart och tydligt nu var hans ord till taxichauffören. ”Vi skall hem till mig!” Men i hennes mycket påverkade hjärna hade hon inte ifrågasatt vad han menade, och Anna hade varit i samma tillstånd.

Barfota med värkande huvud haltade Emma mot den förmodade motorvägen. Vad har jag råkat ut för? ”Aj vad det gör ont i fötterna. Förbaskade barr.” Hon pratade högt för sig själv och huttrade till trots solens värmande sken. Huvudet värkte. Emma fick stanna med jämna mellanrum för att hämta andan.

Hon hade en svag minnesbild av Klaus bärande Anna. Vart bar han henne? Försök minnas förbannade hjärna! Emma slog frustrerat på sitt huvud med knytnäven. Klockan i kyrktornet hade slagit fyra strax innan. Nästa sekvens som jag minns är med Klaus i Taxin, och han kysste mig. Hårt och hungrigt, alldeles för hungrigt. Jag minns att jag protesterade.

Emma hade nått fram till vägen som inte alls var någon motorväg, bara en helt vanlig landsväg och dessutom tom. Hon drog den tunna koftan tätare intill sin darrande kropp. Herregud, vad har jag råkat ut för? Våldtog han mig? Anna? Emma öppnade sakta jeansen rädd för vad hon skulle hitta, och drog en suck av lättnad när inget konstigt syntes. Om så vore borde jag väl ha ont därnere? Jag kanske blev övertalad? Emma drog upp dragkedjan igen och vek upp byxbenen så att de inte skulle nudda backen och gå sönder i fotändan. Hon såg att fötterna blödde och kände att de sved som sjutton. Varför barfota? Var är mina skor?

Plötsligt kom en bil körande, den smög fram som om den letade något. Med jämna mellanrum stannade fordonet och rutan gled ned för att sedan åka upp igen. Emma kände sig  illa till mods och gled ned i diket. Hon tryckte ned huvudet när bilen passerade. Några meter bort upprepades proceduren från tidigare och Emma låg alldeles stilla tills hon hörde bilen starta igen och åka iväg.

Vem i helsicke var det? Klaus? Hon haltade upp på vägen igen och tittade sig runt på stället. Jag måste vara långt ut på landet, eller…kanske i någon förort.
Klaus hade pratat om ett ställe där han hade sommarstuga. ”Jag har en lägenhet i stan, men tillbringar alltmer tid på mitt sommarställe ute i …” Emma grubblade på namnet en lång stund innan hon mindes det. ”Gustavsberg var det. Just det.” Hennes röst var hes som om hon skrikit mycket och länge och halsen sved infernaliskt.

Plötsligt genljöd luften av en hög signal. Det var en röd liten sportbil som kom i full fart. Emma satte snabbt ut tummen för att lifta och till hennes stora förvåning stannade bilen.