TEMA Knottrigt

”Jag gillar inte när det ser ut så här!” Petra drog med sina långa röda naglar över de vita pyttesmå uppbuktningarna på huden. ”Det är äckligt! Finns det ingenting man kan göra mamma?”


Elisa tittade på sin dotter och undrade var hon hade fått sin skönhet ifrån. Det hjärtformade ansiktet pryddes av två stora gråfärgade ögon som accentuerade vackert till det mörka håret. Den perfekt formade näsan hade lika gärna kunna tillhört en aristokrat och hennes hållning var därefter. Rak som en fura i ryggen gick Petra omkring i världen och förförde män på löpande band med sitt ständiga småleende. En Mona-lisa i modern skrud.

Elisa gick fram till Petra och tog tag i den smala armen för att skärskåda de små prickarna. ”Men lilla du är det här någonting att gnälla om? De syns ju knappt.” Hon drog över stället med sin sorgkantade nagel som vittnade om hårt arbete. Petra ryste till och tittade på sin överviktiga mamma.”Det är ju alldeles knottrigt! Överallt! Nä, jag måste åka över till Dalia och fråga om hon vet vad som finns att göra. Hon är ju trots allt läkare.”

När Petra lämnade huset hade hon en långärmad tröja över linnet för att dölja sina armar. Hennes hjärna var fyllt av äckel över sig själv och hon ville ha bekräftelse på att armarna gick att få fina igen. Hon tittade på sina perfekta naglar och mindes mammans slitna. Jag borde inte bry mig, men hon kunde gott ta bättre hand om sig. Några kilon mindre skulle inte skada. De sladdriga knäna som skurandet av trapporna skapat såg saggiga och äckliga ut. Hon fortsatte gatan fram med snabba steg, och det ekade mellan husen av klapprandet.

Plötsligt ringde Petras mobiltelefon. ”Du-måste-komma-fort, mitt-hjärta.” Mamman flämtade fram orden och försvann. Blixtsnabbt vände Petra på klacken och drog av sig de högklackade skorna. Hon sprang mellan husen för att det skulle gå fortare och kom fram precis när ambulansen anlände. En granne som hittat Elisa på trappan utanför porten hade ringt på hjälp och satt med sin hand i Elisas. ”Det är nog försent är jag rädd. Hon gav upp andan alldeles nyss. Din mamma bad mig säga att hon älskar dig.”

Petra satte sig på knäna på asfalten och tittade på när ambulansmännen gav mamman elchock på elchock. Chockad lade hon huvudet i sina händer och grät. Det envisa pipet i bakgrunden bevisade det som grannen sagt. Det var försent. ”Jag skulle ju bara…” började hon säga, men tystades ned av en poliskvinna som anlänt till platsen. ”Kan jag ringa någon anhörig?” sade hon mjukt och tog fram sin mobil. ”Nej, det var bara vi. Jag har ingen annan. Pappa är död sedan många år tillbaka.” Petra tittade med glänsande ögon på henne. ”Jag sade aldrig att jag älskar henne.” Tårarna rann i en strid ström över det vackra ansiktet som var nedbrutet av sorg. ”Jag sade aldrig att jag älskar henne.”