8 mars 2010

TEMA Ge tillbaka

”Malin! Malin gumman! Du måste vakna nu!” Den vitklädda sköterskan ruskade lätt på sin patient. ”Malin!” Kvinnan i sängen vände sig mödosamt om med ett stönande. ”Var är jag?” Hon satte sig hastigt upp och lade tveksamt händerna på det vita bandaget över ögonen. ”Vad har hänt? Vem är ni? Var är jag?” Paniken lurade i rösten och hon försökte slita bort bandaget. ”Stopp! Lägg dig ned så skall jag berätta vad som hänt.” Sköterskan puffade upp kudden och bäddade in Malin i det tunna täcket. ”Fryser du?” Kvinnan skakade på huvudet. ”Aj!” Hon tog sig åt huvudet och grimaserade.


Sköterskan tittade medlidsamt på sin unga patient och tog hennes hand. ”Du har varit med om en ridolycka, och måste vila. Jag förstår av dina frågor att du inte minns vad som hände. Slaget du fått i huvudet var hårt, och vi tror att du fått en hjärnskakning. Förresten fick jag alldeles nyss höra på radion att din häst överlevt. Det var väl bra?” Malin försökte minnas något, men hjärnan vägrade samarbeta med henne och allt var som ett enda stort frågetecken. ”Häst? Har jag häst? Men…” Malin vände sitt ansikte åt samma håll som den mjuka rösten kom från. ”Mina ögon?” Sköterskan satte sig ned vid hennes sida. ”Lilla gumman…Läkarna tror att slaget gjorde så att ditt syncentrum skakades om och fick en liten rubbning.”

Malin låg tyst en lång stund och lät orden sjunka in. ”Kommer de att kunna ge tillbaka min syn?” Hon lät lite hoppfull, men ändå rädd.

Just då klev dagens rond in och läkaren som var en nyutexaminerad yngling steg fram och hälsade på Malin. ”Hej! Det var en otäck olycka du var med om. Jag förstår att du är lite omskakad och hoppas att du förstår att det bästa du kan göra är att ligga still. Vi tror att du fått en hjärnskakning, och hoppas att synbortfallet kommer tillbaka.” Läkaren satte sig ned på sängen som knirrade till. ”Vad jobbar du med?” Malins hand var iskall och hennes hjärna jobbade för högtryck. Tror? Skulle inte läkare veta? ”Jag jobbar som konstnär, målar tavlor och ritar med kol.”

Läkaren såg medlidande på sin patient. ”Då får du nog tyvärr vila ifrån det ett tag. Vi tror som sagt att synen repar sig, men vi kan inte garantera någonting.” Han reste sig långsamt upp och nickade till de andra att de skulle gå ut. ”Det blir nog bra skall du se, de flesta som råkar ut för sådant här återhämtar sig rätt snabbt.”

När de stängt dörren in till salen vände sig läkaren till sitt lag. ”Som ni förstår har hon drabbats av blindhet, och tyvärr är chanserna små att hon får tillbaka synen. Ett slag rätt in i syncentrum på det sätt hon fått resulterar i en svullnad på hjärnan och en liten blödning. På grund av patientens yrke måste vi varsamt lotsa in henne i faktumet att hon måste starta ett nytt liv som med rätt verktyg kan bli snarlikt det gamla.” Efter en sista blick in mot salen gick de vidare till nästa patient.

5 kommentarer:

  1. Bra text! Lite seg kanske men du fångade ändå mitt intresse!

    Och vad det gäller författaren så förvånar det mig inte, du är jätteduktig!

    SvaraRadera
  2. Aj va ont sista stycket gjorde. Det jag slås av är att hon inte har någon närstående omkring sig, det gör mig lite bedrövad.

    SvaraRadera
  3. Huualiiigen...

    Grattis till erkännandet! :-)

    SvaraRadera
  4. Som Gustaf skriver - sista stycket gör ont.
    Grattis måste jag också skriva! :D

    SvaraRadera
  5. Grattis till det, du är värd uppmärksamhet!
    Och texten var otroligt ledsam...

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...