TEMA Temperament

Efter att ha haft två stycken ”Mamma hjälp-barn har vi nu fått en som vill klara allt själv.


Det börjar redan på morgonen med blöjbytet där han dels skall ta av sig dem själv, och sedan tråckla på sig den nya själv. Kommer den bak och fram så får den vara så, för nåde den som vågar närma sig lilleman när han skall göra sakerna själv. ”NEJ! SÄLV!” Skriker han så högt att Spöket Labans lillasyster Labolina skulle gå och gömma sig. Ibland måste jag faktiskt hålla för öronen när han sätter igång. Nivån på skriket är mer än lovligt över decibelgränsen.

Efter blöjan är det dags för kläderna som inte får vara vilka som helst…nä, nä glöm det. Här skall bestämmas allt! Till och med sockarna skall han regera över.

Till slut sitter vi vid frukostbordet och skall äta. Lilleman har lite svårt att välja mellan puffar och havrekuddar, så han får både och, men blir mycket frustrerad när storebrorsan retsamt knycker en puff. ”NÄ! MIN!” skriker han så att väggarna bångnar. Jag går emellan och lockar och lirkar med honom tills han slutligen faller till föga och äter. Det har faktiskt hänt både en och två gånger att tallriken åkt i golvet med ett brak för att den lille varit missnöjd.

När klockan närmar sig halv åtta är det dags för ytterkläderna, och nu börjar det jobbiga.

Storebror Razmus tycker inte om att klä på sig alla ytterkläder. ”De sticks!” säger han om fleecebyxorna som är lika mjuka som en kattunge. ”Jag vill inte gå till skolan!” skriker han halvhögt som för att testa mitt tålamod. ”Jag vill vara hemma med dig.” Lägger han till och stirrar mig stint i ögonen. Vi trasslar en stund hit och dit innan allt är fixat, sedan ber jag honom sätta sig i bilen och vänta.

Under tiden har Lilleman tagit av och på sig strumpor och tröjor sisådär en fem, sex gånger och står leende på golvet med en strumpa och ett par jeans. ”Skall vi sätta på oss tröjan då?” Säger jag med mjuk röst och tar upp den från golvet. ”Kor!” Säger han uppmanande och tittar uppåt skofacket. ”Okey, vi tar skorna först då.” Jag ber honom sätta sig i mitt knä och trär på först den ena, sedan den andra skon, hämtar tröjan och sedan fleecejackan. Men, vad nu då? Under den korta minuten jag hämtat jackan har ungen tagit av sig skon och sitter nu leende på golvet och tittar på mig. I ena handen håller han skon och i den andra sin färgglada tofsmössa. ”Sälv!” Säger han och trär på den mörkblå Kavatskon och stänger den omsorgsfullt med sin hand.

Zabine som är enda flickan i gänget står påklädd och klar i ytterdörren och skrattar åt sin lillebrors konster, och han belönar henne med att dansa runt, runt när han rest sig upp. Nu går allt snabbt och effektivt, och när jag sneglar på klockan på väggen som har formen av ett motorcykeldäck ser jag att vi har rätt gott om tid. ”Kom nu snuttisar så sätter vi oss i bilen.” säger jag och hojtar till mig hundarna som suttit länge och sett bedjande ut. ”Ut och kissa med er!” lägger jag till och kollar så att ingen kommer i kläm innan jag slår igen dörren.

Razmus har satt sig i framsätet och har en mycket triumfierande min. ”Jag vill sitta fram!” utbrister Zabine med gråt i rösten. ”Det är orättvist!” Jag förklarar mycket pedagogiskt att de får turas om och att hon ju satt där igår. Zabine faller till föga och sätter sig med trumpen min på sin plats. När jag skall spänna fast lillman börjas det igen. ”Nä, sälv.” säger han och drar till sig bältet i sin barnstol. Han sitter en lång stund och trixar med låset innan han sträcker fram det till mig och ÄNTLIGEN ber om hjälp. Hundarna kommer springande och hoppar in med ett skutt.

Med tre små bestämda troll beger jag mig till skolan för att där släppa av Razmus som motvilligt går ur för att gå in i sin skola. Tyvärr en skola som inte månar om de som blir drabbade av mobbing, och därför kommer att bytas ut.