TEMA Aska

Det gick inte att se på utsidan av huset att sorgen grävt djupa oreparabla sår, och mannen som skymtade innanför fönstren såg helt normal ut i betraktarens öga. Inte heller kunde man se på huset att tre av dess invånare dött en abrupt, grym död och att de lidit länge innan döden befriat dem ur smärtans klor.


De tre små människorna hade haft hela sitt liv framför sig som en oskriven sonat eller ett omålat blad. Den påverkade kvinnan hade gjort något som få kvinnor ville kännas vid.

Askan som strötts ut över minneslunden vid den vackra ålderstigna stenkyrkan hade varit grå som sorgen i Eskils hjärta. Minnena av alla härliga stunder de haft tillsammans gled genom hans hjärna i ultrarapid under prästens mässande om gud och barns relation till varandra. Vem hjälper mig? Jag som blev kvar. Mina älskade ungar ni var mitt livselixir. Era glada skratt fyllde vårt hus.

En liten flicka som stod bredvid honom tittade med sina rådjursögon på Eskil och drog ned honom till sin nivå med ivriga rörelser. ”Jag ser dem farbror, jag ser dem där.” Hon pekade med sin lilla barnahand mot lundens mitt. ”De dansar.” Hon log och pillade in sin hand i hans. ”De har inte ont längre.”

Eskil mindes ansiktsuttrycken i barnens ansikten när han hittade dem i sina sängar den där sena kvällen för några veckor sedan. ”Jag skulle ju bara gå ett ärende till grannen.” sade han och tittade på flickan bredvid sig. De bruna ögon såg gammelmanskloka ut och hennes ord tydde på att hon var en av dem som kunde se. ”De dömer inte dig farbror. Du är ju deras älskade pappa fast de dött.” Hon vinkade och log mot de osynliga. Den svarta korta kjolen rörde sig i vågor av hennes rörelser och polotröjan som ideligen halkade upp över hakan trycktes ned om och om igen för att till slut ignoreras totalt. Eskil såg bara de två ögonen som var fyllda av människokärlek.

Prästens predikan var slut och Eskil vände sig mot platsen där flickan stått för att finna den tom. Några grässtrån som lyckats undvika gräsklipparen och istället böjt sig ned svajade till och fångade hans blick. Leende såg han i sitt inre sina älskade ungar dansa ringdans och ilskan mot den galna kvinnan ebbade ut. ”Adjö mina älsklingar. Pappa älskar er!” Små kristallklara tårar banade sin väg på Eskils fårade kind.