TEMA Att möblera

”Sådär, nu är bilen tom. Nu sticker vi hem och tittar på matchen.” Anders tittade sig runt i rummet och skrattade till. ”Du har ju göra flera dagar framöver. Hur kan du ha samlat på dig så mycket skräp? Anna skrattade och drog upp en låda som det stod BÖCKER på med tjock tuschpenna. ”Det mesta av det här är böcker. De skall in i bokhyllorna vi bar in nyss, men det måste du ha sett hemma hos mig.


”Nja, jag har nog inte tittat så noga måste jag medge. De har ju alltid stått där, tillhörde inredningen så att säga. Nä nu måste jag kila. Ha det.” Klampandet av hans fötter fyllde porten några minuter för att avslutas av en hård smäll när ytterdörren for igen.

Hon öppnade kartongerna och lyfte ur innehållet. Böckerna fyllde vardagsrumsgolvet och Anna började ställa in dem i bokstavsordning. ”Det här kommer ju att ta evigheters evigheter. Nä det får jag fixa någon annan dag.” Hon skyfflade in böckerna huller om buller i den svarta trappformade bokhyllan och såg hyllorna bågna av tyngden. Bokryggarna glänste i olika färger, och som vanligt njöt Anna av att handskas med dem. ”Jag skulle blivit bibliotekarie istället för försäljare.” sade hon för sig själv och bläddrade förstrött i en av de vackra böckerna.

Efter en stund kom hon till de sista lådorna med böcker. Anna log för sig själv när hon öppnade kartongen med ett lågt ritschande. BARNBÖCKER stod det med röd tusch. ”Undrar om jag någonsin får några barn?” Låda på låda plockades upp och fyllde en av bokhyllorna. De var utplockade exklusivt på olika antikvariat och auktioner enbart på grund av sitt vackra tecknade innehåll. Anna sparade på dem av någon underlig anledning som inte ens hon själv visste om. Samlandet hade börjat när Anna hämtat sina gamla barnböcker i barndomshemmet och blivit fascinerad av teckningarna i dem. Efter flera års sparande hade hon nu en gedigen samling som både fascinerade och skrämde killarna hon dejtade.

”Såååå du vill ha barn?” Hade en av dem sagt dröjande. Anna hade ryckt på axlarna och skrattat. ”Ja, det vill jag väl. Så småningom. Allvarligt talat vet jag inte varför jag sparar på dem, men…” Hon hade tittat på fotot av sina syskonbarn. ”Jag får väl ge dem till syrrans ungar om jag ledsnar. Annars kan man ju alltid sälja dem. Samlingen är ganska värdefull har jag fått höra.”

När de tre bokhyllorna stod på plats fortsatte hon med resten av lådorna, och höll på tills magen protesterade med ett högljutt kurrande. ”Det får bli Seven eleven idag.” Sade Anna och slängde på sig en jacka för att sedan springa över till den lilla butiken tvärs över gatan. ”Hejsan! Jag är nyinflyttad här. Bor mitt över gatan, så vi lär ses en hel del. Har du en korv jag kan få köpa av dig?” Mumsande på den tjocka bratwurstliknande korven gick hon tillbaka till sin lägenhet och fortsatte.

Det tog tid att få ordning på kartongerna, men till slut på morgonkröken slog Anna ihop den sista flyttkartongen. ”Nä, nu måste jag sova.” Klockan i köket stod på fem och ögonen var fyllda av John Blunds grus efter att han jobbat febrilt med att få henne i säng.

Knappt hade hon lagt huvudet på kudden förrän ögonen gled ihop.

Hon väcktes av ett underligt surrande ljud och öppnade långsamt ögonen för att mötas av en obarmhärtigt starkt lysande sol. ”Gardiner, jag måste fixa gardiner idag. Undrar var jag har lagt dem?” Surrandet tilltog i styrka och hon hörde ett lågt dunk med jämna mellanrum. ”Vad i?”

Efter att Anna satt på sig kläderna gick hon ut i det stora vardagsrummet som ekade av tomhet. Några möbler hade inte hon fått ännu, men de var beställda. Mot rutan flög en gulsvartrandig geting som ettrigt försökte ta sig ut. ”Lugn lilla vän, så skall jag hjälpa dig.” Anna öppnade fönstret på vid gavel och insekten skyndade sig ut.

Hon gick in i köket och öppnade kylskåpet där hon hittade ett paket yoghurt och en passionsfrukt.

Med en sked och en tallrik i handen letade hon fram en banankartong som hon vände upp och ned för att använda den som bord, sedan åt hon njutningsfullt upp sin frukost. ”Hm, hur får jag isär den här utan kniv?” Anna snurrade på den lilasvarta knöliga frukten och försökte skala den med fingrarna utan större framgång. ”Målarkniven!” Hon studsade upp från sin plats på golvet och gick in i det lilla gästrummet där målarstativet stod. Först ville inte skalet klyvas av den tunna kniven och stod obändigt emot alla försök till att skäras itu, men till slut brast det och det gulgröna köttet rann ut på banankartongens botten. ”Mmmmm så gott. Nu orkar jag fortsätta min uppackning.”

Plötsligt hördes ett lågt metalljud i hallen i hallen. Anna sprang dit och plockade upp ett vitt brev som kommit. Tyvärr måste jag meddela att möblerna ni beställde är tre veckor försenade. Jag hoppas att ni inte får alltför stort besvär på grund av detta. Vänligen Möbelland