Ja älsker däj ja Kapitel 1

”Okej, jag flyttar så fort jag hittar ett jobb! Det här fungerar inte. Jag är faktiskt vuxen nu.”


Anitha slängde igen dörren med en smäll till sitt rum. Hon hade precis avslutat ännu ett stort gräl med sin mamma. Som vanligt bråkade de om hennes älskade häst Lady som föräldrarna hastigt och lustigt sålt eftersom de ansåg att intresset falnat dramatiskt. Bråken med mamman hade kommit tätare och tätare, och när hon ilsket dragit igen dörren satte hon sig inne i sitt rum vid pappans stora träskrivbord och grubblade över situationen. Vad skall jag göra? Jag måste ha ett jobb. Nu! Till slut reste hon sig upp och tog beslutsamt bussen in till arbetsförmedlingen för att sätta sig framför skärmen och söka jobb. Över hela Sverige skickade hon sina ansökningar. Anitha såg att det fanns massor av jobb i Stockholm, men var tveksam över att flytta dit. ”Om tjejerna var så snorkiga i Gävle, hur skulle de då inte vara där? Nä, aldrig!” Hennes röst var hög och bestämd. En kvinna vid datorn intill tittade på Anitha och log. ”Använd den där styrkan när du kommer fram till arbetsförmedlaren. Det lär du behöva för det är rätt tomt på jobb här i stan och de är ganska desperata. Mig skickade de precis till ett hunddagis på praktik.” Hon suckade och fortsatte muttrande sitt klickande på datorn. ”Hunddagis, vilka idioter.”

Anitha längtade tillbaka till Gävle där hon jobbat några månader på sommaren. Den lilla lägenheten hade gett henne smak på friheten. Att flytta hem igen var jobbigt för både Anitha och föräldrarna. Hon mindes klart och tydligt dagen då hon kom hem.

De hade hämtat henne i lägenheten i Gävle och packat in allt hon ägde i bilen för att sedan åka till barndomshemmet. Väl hemma slängde Anitha in packningen i sitt gamla rum som numera var omgjort till kontor, och sprang ut i stallet för att krama om sin älskade häst. Men spiltan i stallet var tom, och när Anitha letat runt överallt i ladugården rusade hon gråtande in i huset. ”Vart har Lady tagit vägen? Jag hittar henne ingenstans trots att jag letat överallt. Anitha sparkade av sig skorna och hämtade en bit hushållspapper som hon snöt sig med. ”Henne har vi sålt. Du var ju ändå inte intresserad.” Mamman tittade på henne med konstaterande min. ”Men ni kunde väl ha frågat mig? Jag älskar ju henne! Hon är min bästa vän!” Med tårarna rinnande och munnen full av eder sprang hon in i sitt lilla rum.

Anitha kände fortfarande en klump i magen när hon gick ut i stallet och undvek det så gott hon kunde. Den ensamma grimman vittnade om att det en gång stått två hästar där. Fölet som Lady fått var lillasysterns och Anitha ville inte fästa sig vid henne. En ryktning då och då var allt hon ville engagera sig i.

När Anitha kom hem från stan bad hon sin mamma om förlåtelse och de kramade om varandra. ”Du har fått brev från arbetsförmedlingen förresten. Sade de inget om det när du var där idag?” Hon släppte dottern och ropade på resten av familjen. ”Kom och ät nu, så kan du läsa det sedan. Jag har gjort älgbiff som du älskar.” När allihop satt sig till bords berättade Anitha vad hon gjort på eftermiddagen. ”Jag har sökt jobb över hela Sverige, och i värsta fall får jag väl flytta.” Hon väntade på kommentarer men de uteblev. Istället frågade hennes lillasyster nyfiket om Kase hört av sig någonting sedan hon kommit hem. ”Han ringde hit för att fråga om din adress i Gävle för några veckor sedan och lovade att ringa igen när jag berättade att du snart skulle komma hem.” Anitha kände ett litet kviller i magen av lycka. ”Nej, jag har inte hört något från honom på länge. Pratade ni länge?” Systern skrattade och skar till en skiva älgbiff som hon doppade i den röda hemlagade lingonsylten och stoppade in i munnen. ”Nej, han frågade bara efter dig och om du varit hemma någonting. Han gillar dig tror jag. Det är synd att han dricker så mycket.”

Nu lade sig mamman i samtalet. ”Anitha, allvarligt talat. Kase är ingenting för dig. Varför kan du inte hitta en trevlig kille som inte dricker. En som Mats till exempel. Han var jättegullig och rar, en pangkille. Jag fattar inte varför du gjorde slut med honom.” Anitha vinkade avvärjande med händerna och suckade. ”Mamma, han var otrogen. En sådan kille vägrar jag att ha. Kase är snäll, men lite vilsen. Jag har ätit färdigt. Det var jättegott! Är det okej om jag går ifrån bordet?” Hon reste sig halvt om halvt i väntan på svaret. Mamman tittade på de andras tallrikar som mer eller mindre var tomma. ”Nåja, de är snart klara. Varsågod! Du får gå.”

Anitha gick in i sitt rum och hämtade en brevkniv på skrivbordet, sedan drog hon upp det vita brevet för att läsa vad de hade att säga. Hejsan! Fr. o.m den 1 februari har vi placerat dig på Hunddagiset vid Hällåsen. Du förväntas inställa dig utanför porten klockan 9.00 Om du har frågor kan du ringa oss på 0270-346577
Anitha satt en lång stund och funderade på vem som kunde ha hittat på något så urbota dumt. Jag bor ju för fasiken på en bondgård. Hon reste sig och gick ut till familjen som satt sig i vardagsrummet för att vila på maten. Pappan halvlåg i soffan och sov nästan. ”Nu skall ni få höra. Jag har blivit placerad på ett hunddagis.” Mamman reste sig upp och gick fram till sin dotter för att trösta henne. ”Lilla gumman, det är säkert bara något tillfälligt, men jag måste medge att det låter underligt. Du får väl prata med din handledare.”

En vecka senare befann hon sig på hunddagiset som bestod av ett stort antal skällande hundar. ”De här skall ut. Sätt på dem koppel och följ den där vägen så kommer ni till skogen. Och för guds skull, släpp inte lös någon av dem.” Den svarthåriga kvinnan som stod framför tjejerna var kraftigt byggd och kort. ”Förstår alla vad de skall göra?” Som en militär röt hon ut order efter order och pekade med sina rödmålade naglar mot de hon pratade med. ”Du!” Hon spände ögonen i Anithas kompis Pia. ”Du tar de där tre och borstar deras pälsar.” Hundarna hon pekade på hoppade och studsade i sin inhägnad lyckligt ovetande om vad som skulle ske. ”Ta det försiktigt bara, den lilla vita försöker bitas ibland, men nyps bara.”

En av tjejerna på dagiset var från Stockholm och berättade för de andra att Metrobutikerna alltid sökte folk, och att hon sett en tjänst i platsbilagan. ”Vad i hela friden är Metrobutikerna?” Anitha blev nyfiken på jobbet samtidigt som hon kände avoghet mot Stockholm. Gävletjejernas attityd hade avskräckt henne från storstäder. ”Det är en livsmedelkedja som Ica ungefär. Schysst lön skall det också vara. Min kompis, kompis jobbade där ett tag.”

När Anitha hoppade av bussen hade hon beslutat sig för att ringa till Metro och prata med dem om jobb. En timme senare var hon inbjuden på intervju av en entusiastisk kvinna som presenterat sig som Eivor.

Anitha visste med sig att hon lätt skulle klara sig inom yrket eftersom arbetsförmedlingen bistått henne under ett år med så kallat åttiofemkronorsjobb på en livsmedelsbutik. Det hade varit med blandade känslor som Anitha tagit det, för pengarna räckte knappt till någonting och hon kände sig tidvis utnyttjad när det var dags för löningscheck. De andra i personalen fick flera tusenlappar medan Anitha fick knappa tusen kronor. Men chefen på stället var snäll och hon trivdes med att vara anställd där. När avslutningsdagen kom grät allihop över att skiljas.

”Nå vad tycker du? Skall jag flytta till Stockholm? Här finns ju inga jobb, det bara är så.” Systern såg ledsen ut och ryckte försiktigt på axlarna. ”Jag kan bara prata för mig själv. Jag skulle aldrig flytta. I alla fall inte dit. Men du kanske måste? Och förresten kan man prova på och flytta hem om det går åt skogen.” Anitha satte sig vid bordet och plockade fram kartan som låg på soffan bredvid. ”Det är långt bort. Jättelångt. Här kan jag inte stanna. Jag och mamma klöser snart ögonen ur varandra. Vi bråkar hela tiden, och jag har svårt att förlåta dem för det de gjorde. Varför måste de sälja Lady? Hon stod väl inte i vägen i stallet. Förresten visste de om att jag skulle flytta hem igen. Jag har hankat mig fram på Kas-ersättningen och levt på skorpor och mjölk där borta sedan jag fick sluta på ICA-butiken. Nätterna har jag tillbringat ute på krogen. Det var ett helt annat liv än här.” Anithas ögon tindrade när hon pratade om Gävletiden, och lillasystern längtade efter att höra mer om hennes äventyr, men vågade inte fråga av rädsla för att bli avsnäst med att hon var för liten. Anitha satt med en länk av det rödsvarta håret hårt tvinnad runt pekfingret. Fingertoppen var alldeles röd av det instängda blodet. Hon drog med den andra handen över håret om och om igen med sammanbitna läppar. ”Äh, jag åker dit och pratar med henne. Då kan jag be arbetsförmedlingen om hjälp att hitta boende samtidigt. Min handledare sade att de har kontakter i Stockholm.”

Dagen efter for hon iväg med tåget till Stockholm efter att ha hämtat gratisbiljett hos arbetsförmedlingen.