Ja älsker däj ja Kapitel 2

Anitha vaknade med ett ryck av tågets gnisslande när det bromsade in vid Stockholms central. Hon torkade bort dreglet som runnit ur mungipan och lade handen på magen som kvillrade av fladdrande fjärilar. Tänk om de inte tycker om mig? Hoppas att det inte är alltför svårt att hitta dit! Anitha grävde efter plånboken i väskan och letade sig fram till den lilla kuren där de sålde turistkort. ”Jag skulle vilja ha ett dagkort.” Hon tittade sig runt och såg folk nästan springande ta sig från ena sidan av rummet till det andra. I små kurer vid spärrarna satt människor som kollade allas kort eller tog betalt. ”Är det långt till Enebyberg härifrån?” Hon nådde knappt upp till disken med sina hundrasextiofyra centimetrar och plexiglaset skymde delvis kvinnan som bläddrade i en massa pärmar. Efter några minuter lutade hon sig fram för att tala i mikrofonen. Med fingret pekade den mörkögda, mörkhyade kvinnan ut hur Anitha skulle ta sig dit och gav henne turistkortet. ”Glöm inte att skriva på din namnteckning. Annars gäller det inte.” Hennes svenska var stapplig och det var lite svårt att höra vad hon sade. ”Har du en penna jag kan låna av dig?” Anitha skrev sin sirliga gammaldags namnteckning under fotot och tackade för lånet med en nickning. ”Ha en bra dag.” Hon log mot den stressade kvinnan och belönades med ett leende. ”Du med.” Kvinnan vände sig till nästa kund fortfarande leende. ”Ursäkta avbrottet. Vad kan jag hjälpa dig med?”


Anitha tog sig per tunnelbana och buss till Enebyberg som låg en bra bit från Stockholm stad. Efter att ha virrat runt ett tag stod hon till slut framför metrobutiken som eventuellt skulle bli hennes arbetsplats. Den var enorm enligt Anithas mått. Hemma i Söderhamn var de flesta livsmedelsbutikerna små. Förundrad rättade hon till sina kläder, tog några djupa andetag och gick in. Den kvinnliga chefen som hette Eivor var supertrevlig, och deras kemi stämde direkt. Efter bara en kort stunds intervjuande kändes det som att hon skulle bli erbjuden tjänsten, men säker kunde man ju inte vara, det hade Anitha lärt sig. Efter en snabb rundtitt på stället for hon in mot stan igen.

Det var fortfarande vinter, om än en dålig sådan. Fötterna var dyngsura av allt blask, men trots att Anitha frös om tårna bestämde hon sig för att gå runt i den gamla delen av stan och shoppa för att sedan ta 18.15-tåget hem. Huttrande gick Anitha in i butik efter butik och samlade på sig kasse efter kasse med olika kulörer och bilder.

När hon satt på sin plats i tåget hem rasade tankarna runt i skallen. Vill jag flytta hit? Kan jag lämna alla kompisar igen? Och familjen? Till slut somnade Anitha, och vaknade inte förrän tåget med ett högt gnisslande stannade i Söderhamn. På stationen träffade hon sin kompis Hans. Nyfiket frågade han vad hon gjort sedan de sågs sist och berättade i sin tur vad han hittat på. När bussen kom gav han Anitha en hård kram.”Sköt om dig nu och hör av dig.” Han vinkade länge när bussen for iväg.

När hon gick av bussen skällde hundarna som besatta från hundgården, och Anitha hyssjade dem. ”Tysta! Det är ju bara jag. Vad löjliga ni är.” Visslande gick hon in på den lilla grusvägen till hemmet. På trappan mötte Anitha mamman som var på väg ut i ladugården för fixa havrekross till djuren. ”Vill du ha hjälp?” Frågade hon och hoppades på ett nekande. Man måste bära ansiktsmask för att inte dra ned det fina dammet i lungorna, och hörselkåpor för att inte bli döv att det höga ljudet som låg långt över decibelgränsen för tillåtet. Det var nästan obehagligt att stå intill den gamla maskinen. Mamman knäppte igen sin overall och skakade på huvudet. ”Nej du skall gå in och ringa till Posten i Bollnäs för de vill ha dit dig på intervju. De pratade om något test du skulle få gå igenom. Jag skrev upp numret på blocket inne på kontoret.” Mamman lade en gammal nött sjal runt huvudet och knöt den i nacken med en van rörelse. ”Vi kan fika när jag kommer in igen.” De alltför stora stövlarna sladdrade runt benen på henne när hon med bestämda steg gick mot ladugården. Ja, det är väl bara att fara dit, jobbet i Stockholm är långt ifrån säkert tänkte Anitha och gick in i sitt rum för att packa upp alla kassarna med kläder som hon köpt. I sitt huvud gick Anitha igenom fördelarna och nackdelarna med att flytta. Skall jag våga ta steget? Klarar jag av att inte träffa Kase alls?

Hon tog upp telefonen och slog numret som stod där. ”Posten Bollnäs.” En mjuk kvinnoröst talade om att testet skulle ta ungefär en timme och vart hon skulle vända sig. ”Glöm inte legitimationen.” avslutade kvinnan samtalet.

Anitha ringde runt bland Stockholms alla lägenhetsuthyrare och kollade annonser i gula tidningen för att snabbt kunna flytta om det behövdes. Men att få tag i ett boende var inte lätt. När mamman kom in var hon dyster och satt vid köksbordet med ett vitt block där hon ritade runda oändliga ringar på varandra. ”Vad sade Posten? När skall du dit?” Anitha stoppade ritandet för två sekunder och tittade på henne.” Jag skall dit i övermorgon. Jag har inte hittat en enda ledig lägenhet.” Orden stockade sig i halsen och gråten var inte långt borta. För första gången på mycket länge ville Anitha krypa in i famnen på sin mamma och bli tröstad.

Dagen efter åkte hon till arbetsförmedlingen för att få hjälp med boendet som de två veckor tidigare lovat hjälpa till med om hon bara fixade ett fast jobb. Kvinnan som Anitha pratade med ställde sig frågande till löftet och informerade snäsigt att de gav henne fyratusen kronor i flyttbidrag, men att de inte hade några möjligheter att hjälpa till med något annat. Kvinnan som var iklädd en vit blus med en löjlig stor rosett framtill och håret stramt bakåtkammat i knut trummade otåligt med sin penna medan hon talade och viftade bort Anithas protester. ”Du får ringa runt till bostadsförmedlingarna som alla andra. Var glad att vi kan bistå med ett flyttbidrag.” Hon klickade på datan och skrev in att Anitha varit där.

Efter några dagars letande hittade hon en lägenhet i Djursholm som annonserades ut i Dagens nyheter. Tillsammans med föräldrarna tittade Anitha på en karta var det låg i förhållande till Enebyberg. Det var ganska långt emellan men hon beslöt sig ändå för att åka iväg. ”Jag får väl byta om det visar sig ligga helt åt fanders.” Föräldrarna nickade instämmande. ”Nä, ikväll måste jag fira det här.” Hon ringde till sin mormor och frågade om det var okej att hon sov över där, och slängde snabbt ihop kläder i sin bag för att ta kvällsbussen in till stan där natten tillbringades på Statt. Anitha dansade tills fötterna hettade. Killen i bandet var söt så hon flirtade lite oskyldigt med honom. Sent, sent gick Anitha hem till sin mormor och ramlade dödstrött i säng.

Morgonen efter ringde klockan åtta och hon steg snabbt upp för att slänga i sig frukost, tvätta och torka håret för att sedan rusa ned till bussen och ta den till Bollnäs. Väl där letade Anitha upp det gula posthuset och klev in. Intervjun gick fort, men testet var lite krångligt och tog lång tid. Det var många konstiga frågor och bilder som hon skulle gissa på vad det föreställde. Anitha kliade sig i huvudet, gissade vilt, blev godkänd och erbjuden halvtidsjobb. Det var ju ett heltidsjobb jag ville ha! Hur gör jag nu då? Det är ju trots allt ett jobb. Anitha tackade och bad att få återkomma.

När hon kommit hem satte Anitha sig direkt vid telefonen och ringde chefen på Metro. Eivor blev överlycklig och bad Anitha komma dagen efter. ”Vi är så desperata efter folk, framförallt någon med din erfarenhet. Tyvärr kan jag inte hjälpa dig med boendet på annat sätt än att lyssna med personalen och kunderna.” Hon funderade en kort stund. ”Jag vet vad vi gör. Jag sätter upp en annons på vår anslagstavla. Boendet ordnar sig på något sätt.” Anithas hjärta bankade av lycka. När hon sagt hejdå till Eivor rusade hon jublande ned till föräldrarna som satt i köket och åt kvällsfikat. ”Jag fick det! Jag fick det! Yes, Yes, Yes!” Anitha studsade runt mellan golv och tak, vilt viftande med armarna och skrämde vettet ur katten som rullat ihop sig i kökssoffan. Föräldrarna och systern bombarderade henne med frågor. ”Vart skall du bo? När flyttar du? Är det heltid?” Anitha drog sig ur mammans famn och satte sig vid bordet som var minst lika gammalt som huset. ”De vill ha dit mig nu! Boendet hoppas jag lösa imorgon. Jag skall till Stockholm igen, och ja det är heltid.” Det kändes som om hela hennes kropp var fylld av bubblor av lycka och hon hade svårt att sitta still. Kroppen ville hoppa och skutta omkring.

På kvällen kröp hon tidigt i säng, men hade svårt att sova. Tankarna snurrade i huvudet som en centrifug. Klarar jag av att flytta till en storstad och bo i en trång lägenhet, eller kanske till och med bara ett rum? Fixar jag att aldrig få gå i skogen på långa promenader. Kommer jag att sakna sjön som ligger vid vårt hus, och möjligheten att fiska när jag vill? Vågar jag lämna allt igen? Anitha somnade ifrån alla funderingar med ett leende på sina läppar.