Kärleken till naturen

Vilken förunderlig värld vi lever i. När jag och de två yngsta barnen tar oss till skolan för att hämta Razmus passerar vi ängar fyllda av gräs som vajar med en rörelse snarlik vågorna på havet och maskrostäckta fält där gräset nästan fått ge vika för blommorna.
Höken har gått ned så långt att han nuddar gräsets topp och letar efter möss som modigt vågar sig fram trots att det är ljusan dag.

Jag blir andlös av beundran och måste stanna några minuter för att bara andas in paletten av färger som är framför, bakom och runt mig. Humlorna surrar och luften är fylld av små gråvita nästan genomskinliga fallskärmar av gamla maskrosor som på det sättet vill försöka leva vidare.

Då och då svischar en bil förbi i alldeles för hög fart, för alla vet att polisen bara ytterst sällan kommer hit ut.
Vattnet som syns långt borta är inte längre blåsvart av kyla som i vintras. Solens varma strålar har väckt liv i organismerna som lever där och skapat en skön klarblå nyans som lockar till bad.
De nyplogade fälten har lockat hungriga fåglar som letar mask och insekter, medan den vajande täkten intill blir besprutad av insektsmedel.

När jag hämtat Razmus vänds kosan hemåt och med vagnen överfylld av barn känner jag glädjen över att leva och ha ynnesten att uppleva allt detta i mitt bröst.
Under färden hem berättar jag för nyfikna barnaöron om växter vi passerar och läser samtidigt ur en pekbok som yngste sonen bläddrar i.