TEMA Smussla och form

Den envisa signalen från mobiltelefonen trängde sig genom mina drömmar och in i min hjärna som vagt registrerade en barnröst som om och om igen ropade på mig. Med ett ryck tog jag mig halvsovande upp från sängen, och blev yr och illamående. Jag hade smusslat en längre tid med mitt mående för att inte oroa Peter. Försiktigt, försiktigt drog jag mig uppåt igen och svalde kväljningarna som kom. Hela min värld gungade som om jag var på en båt i storm.
Väl på fötter drog jag långsamt på mig jeansen medan jag krampaktigt höll mig i Hampuz spjälsäng som står vid fotändan av vår säng. Razmus kom rusande och tjatade om att han var hungrig. ”Jag vill ha mat NU!” Gungandet eskalerade och jag kände att allt långsamt svartnade, och satte mig på huk en stund med händerna för ansiktet. ”Mamma mår inte bra idag. Kan du duka själv tror du?” Jag tittade på min äldste son med bedjande dimmig blick. ”Ta min hand och hjälp mig upp.”

När jag tagit mig ut till vardagsrummet lade jag mig i soffan. Fötterna placerades högt upp precis som jag blivit lärd av läkarna. Lågt blodtryck lider många av, och det är ju faktiskt nyttigare än att ha högt, men de här stunderna hatar jag. Som småbarnsmor skall jag ju serva dem, inte de mig.

Nåväl, timmarna gick och jag svävade någonstans mellan sömn och verklighet. Så fort jag lyfte huvudet gungade hela världen. Jag hörde barnen hjälpa varandra i köket, och för en gång skull var det inget tjafs vid matbordet.
När klockan blev åtta utan att någonting förändrats ringde jag till skolan och förklarade vad som hänt. ”Jag har fått blodtrycksfall igen och kommer inte upp. Razmus får vara hemma idag.”

Efter några timmar kravlade jag mig stönande av obehag upp och gick på toaletten. Världen gungade inte fullt så mycket längre och jag beslöt mig för att sitta vid bordet med barnen en stund. Illamåendet kom i vågor och jag mindes mitt graviditetsillamående då jag gått med mellanbarnet, vår lilla tjej. Det påminde om det här, men var inte fullt så jäkligt.

En dag senare var det dags igen, och nästa, och nästa.
Till slut insåg jag att läget var ohållbart och berättade vad som hände för Peter. ”Jag har sjösjuka varenda dag och mår pyton.” Han tittade oroligt på mig och tog mina händer i sina. ”Varför har du inte sagt något tidigare? Jag måste ju få veta sådant här. Tänk om du svimmar? Imorgon går du till sjukhuset.” Han reste sig upp under tiden som han pratade och hytte med fingret. De grå ögonen var allvarliga och mellan dem syntes två smala lodräta rynkor. ”Jag lovar.” min röst var dov och jag skämdes för att jag inte talat om att min vanligtvis superpigga figur inte riktigt var i form. ”Jag vet inte vad det här är, men det är en mycket underlig känsla. Som när man kliver av Ålandsbåten och har gunget kvar i benen. Det jobbiga är illamåendet som pågår hela tiden.”
Vi lade oss tätt intill varandra och somnade så.

Nästa dag vaknade jag av telefonen som vanligt, och efter att jag dragit mig upp ur sängen med hjälp av vilja och träsidorna satte jag på mig kläder och for iväg med alla barnen. Beslutsamt satte jag mig sedan i bilen och for till sjukhusets akut.

Läkaren som tog emot tittade förvånat på mig och utbrast. ”10 dagar!? Men…varför har du inte kommit tidigare? Är det inte obehagligt?” Jag skrapade med foten i backen och tittade på honom under lugg. ”Mja, jo, jag har inte kunnat åka hit tidigare eftersom mina barn inte har dagis jämt, sedan trodde ju jag…” En kort paus av eftertänksamhet gjordes där jag i mitt inre funderade på vad jag skulle säga.” Jag trodde att yrseln berodde på blodtrycksfall. Ja det har ju regnat massor, och jag har inte kunnat promenera så mycket som jag brukar. Men…nu…Ja nu tror jag nog inte att det är så.”
Mannen lade handen på min axel och tittade mig i ögonen. ”Vi skall nog hitta rätt på vad det är. Vi börjar med en neurologisk undersökning. Följ mitt finger…släpp inte blicken.”

En timme senare hade jag både stått på ett ben, tryckt pekfingrarna mot näsan, och mycket mer utan att han fått någon rätsida på vad som försiggick i min kropp. ”Nä, jag hittar inget fel. Du får fortsätta hos Öron, näsa hals. Lycka till!”

Ytterligare några timmar senare hade jag fått huvudet vridet både åt höger och vänster iklädd en svart mask, kastats framåt och bakåt i stolen, legat både lågt och högt med huvudet under tiden som jag vänder huvudet snabbt. Men resultatet var lika nedslående där. Inga konstigheter i mina öron hittades och den kristallsjuka som de ville ha till diagnos fick snabbt strykas.

Timmarna tickade rätt snabbt iväg, och tre timmar blev snart till fem. Test efter test gjordes. Blod togs och en infart lämnades kvar ifall att… EKG på EKG gjordes i rädsla att det var något med hjärtat, men det slog så fint. Blodtrycket mättes liggande, sittande och stående.

Till slut lämnades jag ensam i rummet i väntan på blodprovsresultat och läkarnas dom. Uttröttad somnade jag i sorlet av plingande maskiner och pratande människor.

När jag vaknade igen kollade jag klockan och såg att barnen skulle hämtas om exakt en timme. ”Du måste hämta ungarna. Jag är kvar här än.” Peter sade att han skulle hämta dem och frågade om jag fått veta någonting över huvudtaget. ”Nä, läkarna diskuterar mitt fall just nu. Jag ringer dig sedan.”

Precis när jag lagt på luren kommer en ung läkare in. Han pratar snabbt och forcerat, spänner sina ögon i mina och andas knappt mellan orden. ”Vi hittar inget neurologiskt eller något på öronen, men dina blodprover visar att du har få vita blodkroppar gentemot röda. 5 % av Sveriges befolkning lider av det här, och det brukar sitta i tre till fyra veckor i stöten. Börjar du att svimma eller gå in i saker måste du återkomma. Då kan det bli tal om att sätta in pacemaker. Men du skall inte vara orolig, det är nog ingen risk för det. Rör på dig och åk till vårdcentralen för att kolla ditt blod om tio dagar. Ja, jag sjukskriver dig till dess så du kan ta det lugnt. Hoppas att du kryar på dig nu.”

Med dem orden lämnade han mig i det lilla vitmålade iskalla rummet som varit mitt tillhåll under hela dagen. Orden ringde i mig om och om igen. Vadå 5 % av befolkningen? Vadå pacemaker? Hur allvarligt var det här egentligen?
Så snabbt jag kunde tog jag min lekamen till bilen och vidare hemåt för att hämta upp barnen.

Gungandet pågick så fort jag reste mig upp och stannade av då jag lade mig. Men jag lydde läkaren och snörade på mig tennisskorna för att sedan spela fotboll med ungarna och hundarna. Då och då sladdade benen iväg och gungandet i skallen orsakade många underliga fotsteg i jakt på den svartvita bollen.

På kvällen när barnen somnat googlade jag på det läkaren sagt och fann ut att de vita blodkropparna skötte immunförsvaret, och att bristen kunde göra att jag blev sjuk lättare.

Nu väntar jag på att naturen skall hjälpa mig att bli fri eländet i form av tid.