TEMA Att ändra planen

Med små smygande steg närmade sig Eva inbrottstjuven och höjde basebollsträet för att dänga det i huvudet på honom. Då vänder han sig om helt lugnt och tar tag i hennes handled för att sedan trycka ned henne på golvet med hjälp av sin enorma styrka i handen. ”Aj, aj, aj släpp mig det gör ont.” Eva kvider av smärta och ansiktet ser ut som ett russin. Handen som mannen håller i har bleknat av blodförlusten och hon känner att det både gör ont och sticker i den. Hon lägger sig ned på golvet och ligger blixtstilla. Minsta rörelse från hennes sida gör att han trycker till ännu hårdare.


Inbrottstjuven har en svart strumpa över ansiktet och Eva tror sig se att hans hy är vit, men är inte riktigt säker. Håret är svartlockigt och vittnar om utländsk påbrå, men han kan ju ha färgat håret så Eva är inte riktigt säker. Något i hans hållning verkar bekant och det klingar en klocka någonstans långt inne i hennes hjärna. Fortfarande har mannen inte yttrat ett enda ord och munnen är som ett streck. Han ser så beslutsam ut att Evas hjärta tar några extraskutt.

Mannen surrar en gardinsnodd runt hennes handleder och hon gnuggar händerna mot varandra för att få bort domningarna. När han bundit en scarf över munnen och satt en tjock silverfärgad tejpbit över Evas mun plockar mannen upp ett anteckningsblock från köksbordet och skriver något med vingliga bokstäver. Var är pengarna? Hon skakar på huvudet och försöker febrilt tala om för honom att det inte finns några. Han pekar flera gånger på texten och nästan slår hål på papperet. Hela hans attityd blir aggressivare för varje minut. Tårarna rinner på Eva och hon skakar på huvudet flera gånger. Mannen reser sig upp och greppar tag i hennes hår för att sedan skaka henne fram och tillbaka.
Plötsligt börjar han hosta och ställer sig bredbent med hopkrupen kropp. Ljudet ekar i rummet och trots att hon inte är någon läkare förstår Eva att något är fel. När anfallet är över spottar han en stor blodfylld loska på golvet och svär. ”Faan också!” Han sätter sig ned på golvet bredvid henne och plockar fram blocket igen. Sluta tjafsa nu fru Zimmerman, Var är pengarna? Axlarna slokar och de handsklädda händerna skakar.

Nu skakar Eva ännu mer på huvudet och försöker få fram att hennes namn är Svensson. Det lät mest som något helt annat, men hon hoppas att mannen skall förstå ändå. Han reste sig upp och gick in i vardagsrummet för att med vana händer gå igenom det meter för meter. Tavlorna hon fått av sin pappa i fyrtioårspresent lyftes ned och skars sönder en efter en. Den svarta skinnsoffan som var väl insutten efter tio års tjänst blev lika illa däran den med. Som i trans förstörde mannen allt hon ägde.

När han kom tillbaka till köket där hon satt syntes det att ilskan vibrerade i honom. Ansiktet hade antagit en mörkt röd nyans och händerna var knutna. ”Pengarna! Var är pengarna?” Rytandet ekade en lång stund i rummet och Eva kröp ihop av styrkan i rösten. Hon skakade sakta på huvudet och försökte om igen tala om att hennes namn var Svensson. ”Vad är det du babblar om hela tiden!” Mannen slet loss tejpen så brutalt att en tunn skinnflik av hennes läpp följde med. En tunn rännil av blod banade sin väg mot hakan och smärtan gick genom Eva som svaga risslingar. ”Jag…heter…Svensson” viskade hon och såg genom en dimma av tårar att mannen satte sig på knä. ” Vad faan säger du? Svensson? Men? Det står ju Zimmerman på dörren.” Eva vände upp sitt tårvåta ansikte mot honom och viskade så tyst att han nästan inte hörde det. ”Jag…är…nyinflyttad. Har…inte…hunnit…ta…bort.”

Hon kryper ihop i fosterställning och känner hela kroppen skaka. En smak av järn fyller hennes mun när hon slickar på läppen. Eva hör steg och ett lågt ”Förlåt.” innan ytterdörren slås igen.