Kapitel 11 Ja älsker däj ja

Äntligen fredag! Anitha var på toppenhumör och sjöng högt när hon tryckte upp svängdörren in till charken med sin fot. ”Krasch! Bang!” En kille i hennes egen ålder satt på ändan strax innanför med en stor rostfri skål i famnen och tändstickor över hela huvudet och kläderna. ”Oj förlåt…det var inte meningen. Gud vad pinsamt. Jag trodde att det var tomt här.” Kinderna hettar och rodnaden når långt ned på halsen på henne. Samtidigt tänker Anitha för sig själv att situationen är vansinnigt lustig och har svårt att hålla sig för skratt. Med handen för munnen står hon helt perplex strax innanför dörren och bara glor på killen på golvet. ”Vem är du?” säger han nyfiket med en hes röst som ger Anitha rysningar och lutar sig framåt med ena handen lyft. ”Jag heter Ola och jobbar här.” Hon känner att hjärtat tar ett extraskutt och ger honom ett stort leende. ”Hej! Jag jobbar också här. Anitha heter jag. Vilket leende! Hon tittar honom i ögonen och känner små kittlingar när deras händer möts. ” Ola reser sig upp på knä för att samla ihop stickorna.”Välkommen i vårt lag. Hoppas att du skall trivas här hos oss.” Anitha ställer sig på knä bredvid. ”Vänta så skall jag hjälpa dig.” Hon plockar först upp dem på golvet, sedan lite försiktigt de som fastnat i hans ljusa lockiga hår. Småleende tittar hon på sin skakande hand medan blicken glider över Ola. Jisus jag är så nervös att jag skakar. Han är väldigt söt. Vad skall jag säga nu då?


Plötsligt kommer Erik svischande in genom dörren och tittar fundersamt på Anitha och Ola som sitter på golvet. ”Vad i all världen sysslar ni med?” Han ler och sätter händerna i sidorna. ”Det hände en liten olycka” säger Ola och skrattar till lite generat. ”Varför berättade du inte att vi fått en ny anställd?” lägger han snabbt till och spänner ögonen i sin arbetskompis innan han vänder sin blick mot Anitha. ”Sorry, jag har legat inne i lumpen tills igår och inte varit här på länge. Jag jobbar i charken och heter Ola som sagt. Nu får du ursäkta, men jag måste plocka fram alla varor som skall in i charken. Brukar du också stå här?” Han sveper med handen över den stora disken som börjat fyllas av färsk fisk, ost i massor och korvar av alla sorter. Under tiden som Ola pratar reser han sig upp och sträcker fram sin hand för att hjälpa henne upp. ”Mm, jag, jag, jag brukar jobba både här, i konditoriet och i kassan.” Anitha stammar lite när hon pratar, och känner ett litet behagligt kviller i magen med vissheten att de kommer att träffas ofta och mycket. Erik tittar fundersamt på henne och håller upp svängdörren. ”Vi syns senare.” Hon hör att grabbarna skrattar när dörren åker igen och anar att de pratar om henne.
Med ett hårt grepp tar hon tag i den stora rullvagnen som är fylld av olika varor som skall plockas ut i butiken, och rullar sakta ut den.

På kvällen precis innan stängning kommer det in en söt kille som köper tuggummi. ”Det blir sex och femti. Ingenting annat som jag kan locka med? Kanske en tidning? Vilken härlig kväll det är, perfekt för att ta en lång mysig promenad. Vad skall du göra ikväll?” Anitha var på toppenhumör och pratade glatt med honom. ”Varsågod, det är jämnt. Jag tänkte gå hem och titta på en film. Du…” Killen hade antagit en röd nyans och nästan stammade fram orden. ”Jag måste gå nu. Ha en bra kväll.” Han skyndade sig ut genom dörrarna innan hon hann säga något mer. Anitha plockade ihop kassan och gjorde sig redo att räkna den för att sedan gå hem.

Med studsande steg lämnade hon butiken efter ännu en lång dag, och när Anitha öppnade ytterdörren till sitt nya hem ropade Monica att en mäklare sökt henne. ”Han bad dig ringa så fort du kom hem så det är bäst att du ringer nu.” Anitha tackade Monica innan hon med darrande fingrar slog siffrorna i det långa numret. ”Hejsan! Vad bra att du ringde. Tyvärr har vi inte funnit något bra alternativ till dig, men vi gör vårt yttersta, jag lovar.” Mannen i luren lät verkligen ångerfull och orden hon tänkt säga blev osagda. Det är ingen ide att skälla på honom om de inte har något lämpligt, men lite tillsägning skadar inte. ”Det ni hänvisat till har bara varit smäck. Antingen svindyrt eller skitlångt borta. Ring mig när du hittat något. Läget är ganska akut för mig.” Mannen harklade sig och lät affärsmässig när han sade hejdå. ”Jag lovar att försöka hitta något passande för dig. Vi hör av oss.”

Luren hann knappt landa i klykan innan den ringde med ett högt skrällande. ”Ja hallå!” sade Anitha och letade febrilt i minnet efter efternamnet på Monica. ”Hej! Det är syrran. Jag tänkte bara berätta att det har kommit en avi med tvåtusensjuhundra kronor hem hit.” Det mjuka hälsingemålet fick Anitha att le, och hon saknade sin familj.

Efter att luren lagts på en stund senare tog hon ett glädjeskutt ut i köket. ”Inte dåligt, fyratusenfemhundra pix på kontot. Vad härligt. Jag känner mig rik!” Monica tittade upp från dagstidningen hon läste och ruskade skrattande på huvudet. ”Är du helt tossig?” Anitha berättade vad som hänt och att hon varit nästan bankrutt. ”Jag gav mina sista pengar till dig i hyra. Lönen är inte speciellt hög på Metro. Handels har ju urusla avtal, men det är ett roligt jobb. Man träffar så många trevliga människor, och arbetskamraterna är jättesnälla.” Monica tittade allvarligt på den unga tjejen framför sig och undrade hur hon skulle trivas i Stockholm. Det var inte alltför lätt att komma som utböling från ett litet ställe. Klimatet ute i vimlet i storstaden var mycket tuffare än i en liten stad. ”Det löser sig säkert. Ta det lugnt du.”

Veckan som gick slängde sig fram och plötsligt var det fredag igen. Anitha hade sökt lägenhet på en massa platser, men blivit besviken om och om igen. ”Faan är det helt omöjligt?” Hon pratade för sig själv medan pekfingret följde rad efter rad i dagens nyheters bostadsannonser. Ola kikade in på lunchrummet och lade sitt finger över rynkan mellan hennes ögon. ”Hallå där varför är du så bekymrad? En så söt tjej som du har väl inga problem?” Anitha suckade tungt och stannade upp med fingret för att vända sig mot Ola. ”Jag letar desperat efter någonstans att bo..” Erik kom in genom dörren och tittade på dem. ”Tjena stumpan! Letar du något särskilt?” Han tände en cigarrett och satte på fläkten i taket.
Anitha tittade på dem och sade med eftertryck. ”Jag vill ha något eget! Det är jobbigt att bo hos någon annan! Man måste hela tiden tänka på vad man gör.” Eriks ögon vilade en lång stund på henne. ”Du får bo hos mig om du vill. Det vet du ju. Jag är en rätt schysst kille.” Det sista sade han med blicken full av bus. Hon skrattade för sig själv när tankarna på Eriks ord rusade genom hjärnan. ”Nja, jag vill nog ha något eget, men tack för erbjudandet.” Anitha samlade ihop sina saker för att gå ut och sätta sig i kassan igen. Erik är grymt söt, men Ola verkar vara mer stabil. Båda är urcharmiga och gör dagarna mycket roligare. Hon skrattade åt sina egna funderingar. Ola har säkert tjej. Killar som han är sällan lediga, men tänk om…? Jag hoppas att jag får chansen att lära känna honom ordentligt.

När stegen gick hemåt kände Anitha att det pirrade i kroppen av längtan att gå ut. Inte en kväll till hemma. Jag vill ut och dansa. Hon tog några danssteg på vägen, och irriterade bilister tutade åt henne och hytte med näven. De belönades med ett stort leende och en glad vinkning.

Anitha ringde sin väninna Sussi som var trött och skulle vara hemma, så det var bara att gilla läget. Skall det bli ännu en tv-kväll med Kenneth? NEJ! Jag vill att något skall hända nu! Det här är tråkigt! Hon bytte kläder och sminkade sig. Lite kymigt att gå ut ensam, men vad har jag för val? Jag känner ju ingen här än.

Anitha tog kvällsbussen in till stan och närmade sig snart BZ som hade livligt blinkande lampor i entre`n. Handflatorna var våta av svett och hon kände att benen darrade av nervositet. De kraftigt byggda vakterna med nästan fyrkantiga ansikten klippta i kortkort frisyr tittade på legitimationen och hälsade henne välkommen.
Musiken hördes ned till garderoben, och efter att ha lämnat in jackan gick hon uppför trappan och direkt upp på dansgolvet. Aldrig att jag vågar bjuda upp någon kille. Hellre dansar jag själv.
Njutningsfullt följde hon rytmen av musiken med sin kropp i en vågrörelse och blundade för att slippa se alla människor som stod runt golvet. Skit i dem! Dansa! De smala höfterna rörde sig mjukt och plötsligt tog en mörkhårig kille tag i hennes arm. ”Ursäkta, Ruffe heter jag. Är det okej om jag dansar med dig? Jag är ensam här ikväll.” Anitha pekade på dansgolvet framför sig och gjorde en inbjudande gest. ”Varsågod. Anitha heter jag. Kul att träffas.” Efter några danser satte de sig vid ett bord och pratade.
”Du, det var jättekul att träffas, men jag måste dra hem. Skall jobba tidigt imorgon. Vi ses säkert fler gånger. Ha en fortsatt trevlig kväll.” Ruffe gick ned till garderoben med ett leende på läpparna. Det kändes skönt att gå hem i hyfsad tid, även om det kändes lite fel att gå ifrån den trevliga norrländskan han mött. Han riktigt längtade efter sin säng.

Anitha drack cocacola på cocacola och var snart speedad av allt koffein. Ett jättegäng grabbar från Nynäshamn drog in henne i sin gemenskap, och hon dansade med var och en av dem tills fötterna glödde. Anitha hade jättekul, men kände att det var tid för hemgång. ”Tack för en superkväll. Jag tänkte försöka ta trebussen hem.” En snabb blick på klockan visade att det började bli bråttom att sticka iväg, och hon kramade snabbt om dem en efter en innan hon skyndade sig nedför trappan till garderoben.
Med jackan över ena armen skyndade Anitha sig gatan fram för att kliva på bussen som redan stod vid hållplatsen och väntade. Fötterna ömmade som sjutton och skorna åkte av en efter en.

Hon satt och gnuggade hälarna som hade fullt av skavsår när en kille stannade framför henne. ”Ursäkta är den här platsen ledig?” Han gjorde sig redo att sätta sig. ”Mm varsågod. Vänta så skall jag maka på mig.” Anitha flyttade sig inåt fönstret och drog på sig strumpor och skor.” Jag har dansat hela natten och är alldeles öm om fötterna” Hon log urskuldande mot honom. Han drog sin långa flyelugg åt sidan och satte den bakom örat. ”Samma här, men jag har haft superkul. Var kommer du ifrån? Din dialekt gör att jag gissar på norrland. Charlie heter jag förresten. Är lite trött, så hjärnan fungerar inte riktigt som den skall. Förresten gör väl ölen sitt.” Han lade ena benet över det andra och lade händerna på låren. ”Jag kommer från Näsby park och är faktiskt en av de få här i Stockholm som har hela släktträdet här. Min farfars farfars far tror jag det var som invandrade hit för en massa år sedan, eller rättare sagt årtionden. Ja vi kommer från Belgien från början. Vallonsläkt du vet, smeder, valfångare och flera andra hantverk.” Charlie sträckte på sig och såg nästan förnäm ut. ”Du då? Du verkar vara från samma släkt? De där typiska tjocka ögonbrynen och ögonens mörkhet gör att jag tror det. Eller?” Han slappnade av och sjönk ihop i kroppen igen medan han drog dragkedjan på jackan fram och tillbaka. ”Du kanske är utländsk? Italienare? Turk?”

Bussen stannade för att släppa av några passagerare och ett gäng stimmiga tonåringar klev på. De tjafsade med chauffören och stämningen blev hätsk. Nervöst betraktade bussens passagerare skådespelet och kände att de inte vågade säga något till de uppretade ungdomarna som spottade när de pratade. ”Jävla idiot! Släpp in oss nu! Busskortet ligger hemma säger jag ju, och pengarna är slut.” Den kortklippta tufft klädda killen tittade på sina kamrater och garvade högt. ”Pengarna är slut. Endos finito, gone with the wind.” Plötsligt greppade han busschaufförens krage och stirrade honom stint in i ögonen. ”Hörru blattejävel släpp in oss i bussen, annars…” Killen vevade med sin knutna hand bara några centimeter från ansiktet på den andre.
Plötsligt gled en polisbil förbi tätt intill och killarna kastade sig handlöst ut från bussen och sprang skrattande därifrån. Han som bråkat mest vände sig om och körde upp fingret i en obscen gest, sedan drog han med handen snabbt över halsen som om han skar av den.
Chauffören stängde igen dörrarna och startade upp bussen. De mörka händerna skakade av både rädsla och ilska.

Anitha drog en djup suck och märkte att hon höll krampaktigt i Charlies hand. ”Åh förlåt, jag blev bara så rädd. Är inte riktigt van sådant där. Nyinflyttad du vet.” Andningen blev normal igen och hon tog upp tråden där de tappat den. ”Jag är av vallonsläkt jag med. Vår släkting var tydligen valfångare eller något liknande. Det är på pappas sida. Mamma kommer ursprungligen från Uppsala och har hela sin släkt där och i Stockholm, men jag kommer från Hälsingland, en liten pyttestad som heter Söderhamn. Helt död på vintern och fylld av turister på sommaren. Jag längtar inte tillbaka, men min familj bor ju kvar så jag måste åka dit ibland. Just nu söker jag någonstans att bo.” Charlie nickade och gjorde allt för att inte somna. ”Det måste vara jobbigt att flytta från familjen? Jag bor hemma fortfarande, och fyller tjugotre till vintern. Det är svårt att hitta lägenhet här, och dyrt…” Han gäspade och satte handen för munnen. ”Sorry, men jag är så jäkla slut. Vi är framme snart nu.” Han reste sig upp och tryckte på stoppknappen. ”Här skall jag av. Ha det bra, och lycka till med lägenhetsletandet.”

Anitha hade i stort sett berättat hela sitt liv dittills när de skildes åt. Stackaren, han fick inte en syl i vädret eftersom hon var så himla glad och uppåt och babblade i ett. Klockan hade nästan passerat fem när Anitha trött ramlade i säng efter att ha satt alarmet på klockan halv sju.