24 juni 2010

Kapitel 12 i boken Ja älsker däj ja

På lördagsmorgonen vaknade hon av ett högt skrällande från klockan, klev upp, åt frukost, och tog bussen till Mörby för att fara till T-centralen och därifrån ta tåget till Söderhamn.


Resan tillbringades sovande med en jacka över ansiktet för att få det mörkt. De starka lysrören i kupe’n irriterade hennes ögon och skapade migränkänningar i huvudet. Hon var trött, så trött. Ögonen kändes som om de var fyllda av grus och for om och om igen ihop.

Väl hemma hjälpte hon systern med att städa huset, diska och sköta djuren. ”Är det okey om jag drar till stan?” Anitha höll tummarna för att systern skulle säga ja. Monica suckade och sade lite dröjande. ”Ja, ja, men åk inte iväg till Hudiksvall om du träffar Kase. Morsan blir så arg! Du kan väl komma hem ikväll. Du har ju bilen.” Hon drog upp det tjocka guldfärgade håret i en svans och fäste en gummisnodd runt. ”Förresten så är det kul för mig att träffa dig också. Vi ses ju aldrig.” Hon snörpte lite på munnen och himlade med ögonen. Anitha trippade fram och tillbaka på tå av nervositet och hade svårt att ta till sig systerns ord. Skulle Kase vara där? ”Ja jag lovar att komma hem. Han kan kanske följa med hit? ”Hon fick något drömskt i blicken och log lyckligt. Tänk om de ändå kunde ha ett normalt förhållande. Inte den här gissningsleken som var vansinnigt nervpåfrestande. Tänk att få vakna vid Kases sida varje morgon. Monica stampade foten i golvet och sade med bestämd min. ”Ta för guds skull inte honom hit. Morsan blir tokig då.”

Anitha gick in i sitt rum och gick igenom kläderna i väskan. Vad skall jag ha på mig? Något sexigt? Något ballt? Äh, struntsamma det är ju bara en vanlig utekväll. Hon hittade ett par byxor och en snygg blus som passade och tog ett hett bad innan hon klädde på sig och for iväg.

På discot var det samma gamla gäng som gick runt, och hur mycket Anitha än letade såg hon inte skymten av Kase. Det var kul att träffa tjejerna, men Anitha märkte att de inte hade speciellt mycket gemensamt längre. Väninnornas liv bestod av en oändlig räcka av fikande, och hon hade aldrig riktigt förstått meningen med att sitta på ett cafe eller hemma hos någon med en kaffekopp i näven flera timmar. ”Jag kikar runt lite. Är det någon som vill följa med?” Tjejerna skakade på huvudet. Bordet de lagt beslag på var alldeles för bekvämt för att lämnas. ”Gå du. Vi sitter kvar.” Sade Helena och drog det långa mörka håret som ideligen trillade fram i ansiktet bakom örat. ”Vi kanske kan dansa senare?”

Med glada steg gick Anitha runt i lokalen och träffar plötsligt på en kille som hon strulade med i sin ungdom. De dansar tätt, tätt intill och hon känner hjärtat fladdra till av gamla minnen. Det känns tryggt att vara vid Mats sida och hon erbjuder honom skjuts hem. Efter att ha sagt hejdå till sina vänner åker hon och Mats till hans lägenhet. Tanken är inte att stanna kvar, men det ena ger det andra, och efter att de delat saliv en stund ber han henne att sova över. ”Du kan köra hem imorgon. Jag har saknat dig. Du bara stack iväg utan ett ord…” Mats iakttog Anitha och tyckte om det han såg. ”Du har förändrats jättemycket, blivit mer självsäker.” Han skrattade till och tog hennes händer. ”Missuppfatta mig inte nu, men du var väldigt blyg när vi träffades. Har jag inte rätt?” Leendet var stort och brett, och de vita jämna tänderna gnistrade till i det svaga ljuset. ”Jag gillar dig.” Kyssarna blev vildare och vildare och Anitha märkte att han var upphetsad. Sanningen å säga var hon också påverkad, men kroppen sade en sak och vettet en annan. ”Matte…” Hon sköt honom försiktigt ifrån sig. ”Jag vill inte ha sex med dig. Det känns fel. Jag bor inte här längre, och det kan aldrig bli något seriöst mellan oss. Förlåt.” Hans händer gled in under Anithas tröja och han försökte dra den över hennes huvud. ”Äh, kom igen nu. Jag vill ju ha dig. Vi har väl aldrig haft sex du och jag? Vill du inte veta hur det är? Snälla…” Mats lockade och pockade med ord och handling, men Anitha hade bestämt sig. ”Nej, nu får du lugna ned dig. Vi kan sova tillsammans, men inget mer. Okej?”

Några sekunder senare sov han och hon reste sig upp och for iväg djupt ångerfull. Attans! Hur kunde jag falla igen? Det är ju fel kille! Anitha slog hårt i den svarta ratten och svor högt. ”Faan, faan, faan.”

Tjugo minuter senare körde hon in på gården till föräldrarnas hus som hade en stor lampa tänd på knuten. Det kändes välkomnande.

På söndagen fixade de till Anithas favoriträtt nummer ett…älgbiff. Hon njöt länge av varje tugga. Att äta älgbiff hade tillhört vardagen när hon bott hemma eftersom pappan var jägare, men i Stockholm var det svindyrt att leva så. Däremot åt hon spagetti med köttfärssås som hennes pappa alltid vägrat att äta eftersom han ansåg det vara grismat. De hade passat på att äta sådant när pappan var bortrest. ”Gud vad jag älskar det här! Det är så gott.” Anitha lade på ytterligare några skivor på sin tallrik och hällde över lite spad. ”Det här är en av sakerna jag saknar där borta.” Mamman räckte fram lingonsyltburken och skrattade till. ”Ja det var ju kul att man är saknad.” Anitha tittade frågande på henne innan hon förstod vinken. ”Ja naturligtvis saknar jag er och djuren också, men det värsta är nog att jag inte har råd att äta så mycket kött som jag vill ha. Allting är så dyrt, och det är jättetråkigt att sitta kväll efter kväll ensam vid bordet. ”Jag saknar många saker härifrån…” Anitha tystnade en stund och tittade fundersamt ut genom köksfönstret där den lilla sjön Vyssjen gnistrade i solen. Änder flöt omkring och jagade något ätbart, medan det då och då bildades små ringar efter småfisk som hoppade upp för att skåda omvärlden. I dalen nedanför gården gick kossor och betade tillsammans med ankor och höns. En tavla av perfektion som var så vacker att det sved i bröstet på henne. Stan är häftig, men det här slår nog ändå allt! Tänk om jag kunde hitta jobb någonstans där jag kunde få både och. Hon suckade tungt och sköt bort stolen från bordet för att resa sig upp. ”Tack så jättemycket för all god mat, men jag måste packa ihop och åka tillbaka. Bussen går om en liten stund.

En kort stund senare kramade Anitha om sin familj och Jesper, sedan gick hon ut till busshållplatsen.



Anitha hade ofta drömmar om att ramla från höga balkonger, och att vara jagad av någon eller något och undrade varför.

Jobbet flöt på som vanligt. Ola flirtade, och hon hade tevekvällar med Kenneth. Erik började om igen att fråga om Anitha inte skulle flytta in i hans lägenhet, och tillade ”Bara som kompisar förstås.” Men ödet hade annat på lut.

En dag ringer mäklaren till Metrobutiken och erbjuder Anitha en andrahandslägenhet i Edsberg. ”Det är en tvåa på 57 kvm” säger mannen och hon känner ett litet hopp om förändring. Härligt! Äntligen kanske det vänder. ”Hur mycket är hyran på? Frågar Anitha med en liten klump i magen. ”Hm, vänta lite skall jag kolla.” Hon hör honom prassla i en massa papper och prata med någon bredvid. Undrar om min ekonomi håller för det här? Anitha har telefonluren i ett så hårt grepp att fingrarna vitnar. ”Är du kvar? Förlåt att det dröjde. Fyratusen i månaden vill de ha. Är det okej?” Skit också! Det lär jag aldrig ha råd med.  ”Jadå, det är lugnt. När kan jag titta på den?” Hon lindar sladden runt sin hand och drar åt den tills blodet nästan stoppar i handen. Då virar hon upp den och drar med fingertopparna efter nummerskivan. ”Vi kan väl träffas där i morgon? Klockan sex?”

När Anitha lagt på luren lägger Ola sin hand över hennes. ”Du och jag kan väl flytta ihop? Ja som kompisar alltså?”Han drar med handen över sitt hår och sätter på sig sin lilla vita mössa innan han går ut till charken igen. I dörren vänder han sig om.”Jag menar allvar, det förstår du va? Fundera på saken tills imorgon. Jag kan köra dig dit förresten.” Leendet går från öra till öra och Anitha känner det som om hjärtat skall hoppa ur kroppen.

”Ola gillar dig skarpt! Det är jag stensäker på.” Caroline som suttit vid bordet bredvid lägger sin ena hand på Anithas axel. ”Han skulle aldrig säga sådär om han inte tyckte om dig.” Anitha tittade lite avvaktande på Caroline som ser ut som en bimbo med sitt långa ljusa lockiga hår och den supersmala midjan. Den randiga korta klänningen hon har på sig för dagen är djupt urringad och hon har arbetsrocken öppen. ”Nja, jag vet inte.” Anitha reser sig upp och går till charken där Ola står brett leende. ”Jag skall fundera på saken, men jag lovar inget, och naturligtvis får du följa med och kika på den. Det vore jättegulligt om du skjutsade mig dit. Jag hittar ju inte här i Stockholm.” Anitha ler och känner hjärtat banka lite häftigare när hon tänker på att de skall åka i samma bil.

Nästa dag far Ola och Anitha iväg till Sollentuna Edsberg där de äntligen får beskåda underverket. Hon lägger sin hand i knät och tittar på hans kraftiga håriga hand som ligger över växelspaken. ”Det var gulligt att du ville skjutsa mig.” sade Anitha och tittade ut genom fönstret på de olika områdena de passerade. ”Jag saknar skogarna därhemma ibland, men här verkar det också finnas lite sådant. Ola tittar snabbt på henne och ler. ”Man kan faktiskt hitta rätt mycket skogar här i Stockholm. Här ute i Sollentuna finns det långa springspår har jag för mig.” Han släpper växelspaken och lutar sig mot Anitha. Doften av citron och något annat når hennes näsa och hon andas in hans doft. Plötsligt svänger han av från vägen mot några vitgråa höghus som står i rad.”Här är det. Vilket nummer sade du att det var?” Hon tittar upp mot husen och säger som för sig själv. ”Nummer 18.”

De parkerar bilen och går uppför trapporna tills de kommer till tredje våningen. En man i fyrtioårsåldern öppnar och tar dem i hand. ”Välkomna! Var det svårt att hitta hit?” Två svettfläckar under armarna ackompanjerar doften av svett och han torkar sig om och om igen i ansiktet med en vit näsduk. Ola tittar sig runt i hallen och ser nöjd ut. ”Nej, jag har kompisar som bott här i trakterna. Kan vi gå in?” Mannen nickar och vinkar in dem. ”Naturligtvis, varsågod.”

Köket är helvitt och relativt stort och ett bord med fyra höga barstolar står där. Det finns ett stort kylskåp med ett frysfack i, och den som bor där har ställt en vas med blommor på bordet. När de fortsätter in i matrummet som kvinnan som äger lägenheten gjort om till sovrum möts deras blickar av en gigantisk säng som nästan täcker hela rummet. Den är av vit metall och har vackra guldknoppar på toppen av stängerna. Tapeterna är klarblåa med gulddekor längst upp. De tittar blygt på varandra och Ola tar Anithas hand för att leda henne till vardagsrummet. ”Här är gott om plats. Jag skulle kunna bo här inne och du i sovrummet. Ellerhur?” Han går ut på balkongen och tittar sig omkring. ”Jag får väl röka här ute? Du gillar ju inte sådant? Eller hur var det?” Den fyrkantiga lilla balkongen verkar lite bräcklig i Anithas ögon och hon stannar på tröskeln. ”Mm, här är jättefint. Men…” Hon tystnar och går in igen med Ola tätt efter sig. ”Du kan väl fundera?” Han går in till sovrummet igen, och Anitha fortsätter till badrummet som rymmer ett stort härligt badkar och ett rejält tilltaget handfat. ”Ola kom får du se! Vilket badrum va? Tänk vad skönt det skall bli…” Anitha känner små spiraler av lycka borra sig in i hjärtat och sneglar bakåt mot Ola som lagt sin haka på hennes axel. ”Den är superfin! Skulle du vilja bo här med mig?” Han slår handen för munnen och ber snabbt om ursäkt. ”Förlåt, jag skall inte tjata mer. Det är bara det att jag gillar dig och trivs i ditt sällskap.”

Mäklaren tittar från den ena till den andra med fundersam min. ”Är ni inte ett par?” Anitha känner att kinderna blossar och skrattar nervöst till. ”Njaä, nej, vi är bara kompisar.” Ola ler och ger henne en underlig blick.”Ja vi är bara kompisar.” säger han och lägger extra betoning på bara. Ola lägger sin hand över Anithas nacke och hon känner att håret reser sig av beröringen. ”Jag trodde att ni var tillsammans. Ni verkade så…” Han letade efter ordet några sekunder. ”Ni verkade så tajta.” Mäklaren vände sig mot Anitha och räckte fram en bunt med papper. ”Då får du fundera på hur du vill göra, men vänta inte för länge. Sådana här lägenheter får vi sällan in och de är eftertraktade. Här får du prospektet.” Han lägger ett visitkort ovanpå. ”Ring mig så fort du kan.” Hon nickar och kan knappt stå stilla. Egentligen skulle Anitha vilja kasta sig runt halsen på mäklaren och skrika av glädje, men hon måste kolla hur det håller ekonomiskt att bo här.

När dörren gått igen och de åter står ute på trottoaren studsar Anitha omkring vilt skrikandes och flaxandes. ”Yes! Yes! Äntligen kanske, kanske det löser sig.” Hon sansar sig och kliver in i bilen som Ola skrattande öppnat. ”Du är faan i mig inte klok på en fläck, men det gör inget. Det är rätt så charmigt.” Han startar bilen och tittar frågande på henne. ”Vill madame ha en privat guidning runt stan? Lite middag?” Anitha tittar upp mot sin lägenhet och har svårt att koncentrera sig. ”Guidning? Självklart! Men jag är inte speciellt hungrig än.” Tillägger hon och undrar för sig själv hur det skulle vara att bo med Ola. Han är nog en snäll kille, och verkar rolig. Inte riktigt min stil, men vadå…man vet aldrig.

En liten stund senare kör de in mot stan och Ola berättar en massa om sig själv och lägger som i förbigående till att han är singel. Anitha känner spänningen som byggs upp i bilen och blir lättad när Ola frågar om hon vill se hur han bor. ”Ja, jag bor ju hos mina föräldrar fortfarande, så…” Han lekte med bilnycklarna som han höll i handen. ”Nu får du säkert träffa morsan. Hoppas att det inte gör någonting?” Ola lade handen på Anithas överarm. Hon tittade honom i ögonen och sade att det var okej.

Lägenheten var tom, och de gick in i hans rum som såg ut som ett helt vanligt pojkrum. Den smala sängen hade ett brunt randigt överkast som slarvigt slängts över ett tjockt täcke som nödtorftigt lagts över sängen. Det kändes intimt att sitta tillsammans på hans säng och Anitha drog en lättnadens suck när de gick till köket.

”Vill du ha kaffe eller te?” Ola drog av sig den tjocka tröjan och blottade en mage som inte hade ett uns fett. T-shirten som han hade på sig var vit och nästan genomskinlig. Spänningen dallrade i luften och hon kände att rösten inte riktigt bar.”Jag dricker varken kaffe eller te. Har du juice eller saft?” Ola hämtade det begärda och ställde det på bordet, men släppte inte taget om förpackningen. När deras händer nuddade vid varandra blev det elektriska stötar, och han mumlade ”Förlåt!” och tittade henne djupt i ögonen. ”Det gör inget.” viskade Anitha och lade snabbt till. ”Du, jag måste hem och sova. Klockan är redan två. Vi får fika någon annan dag.” Ola tittade till på köksklockan och svor till. ”Helvete, vad tiden har gått fort. Du jag skjutsar hem dig.

När de satt sida vid sida i bilen tysta sånär som på någon harkling då och då kände Anitha att något var på gång. Hennes mage mullrade plötsligt till och spänningen släppte. ”Är du hungrig?” Ola lättade på gasen och studerade henne ingående. ”Skall vi käka någonstans?” Anitha viftade avvärjande med händerna. ”Nej, jag måste hem nu.”

När de kom fram till huset var det kolsvart där inne och Anitha kände sig som en inkräktare när nycklarna skramlade till och ramlade ned på golvet. ”Varsågod.” Ola sträckte fram knippan och lade armarna runt hennes hals. ”Tack för en trevlig kväll, och fundera på vad jag sagt. Jag gillar dig.” Anitha var inte riktigt säker på om det hände eller inte, men hon fick en känsla av att han gav henne en snabb puss på kinden.

1 kommentar:

  1. Glad midsommar på dig också.
    Jag läser dig även på K1

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...