TEMA Något jag aldrig sagt

Hej Mamma! Jag skulle så gärna vilja berätta en sak, men…
Ilsket knölade jag ihop brevet jag påbörjat och kastade det i papperskorgen. Jag kunde bara inte förmå mig till att skriva orden jag burit så länge i mitt hjärta. De hade legat på min tunga många gånger, men halkat tillbaka ner i halsen och dolts igen.

Jag hade flyttat hemifrån som sjuttonåring och dessförinnan haft en underbar kärleksfull uppväxt på en bondgård med mina föräldrar och min sex år yngre syster. Blott arton nästan nitton år gammal hamnade jag i Gävle en sommar på ett tillfälligt vikariat i en ICA-butik.
Efter några månader blev jag mer eller mindre tvingad att flytta hem igen eftersom jag blivit arbetslös och knappt hade pengar till mat. Det var inte lätt att hamna i tyglarna på mina föräldrar igen, och vi bråkade ofta och mycket. Efter några månader till blev situationen ohållbar och jag sökte mig till Stockholm.

Jag fick ett eget boende igen, och hemresorna blev allt färre. Det kändes meningslöst att kasta bort en hel helg på att sitta på en bondgård och damma igen! Föräldrarna blev två okända skuggor som förvisso sett till att jag kom till jordelivet, men för mig blivit främmande och fyllt mig av dåligt samvete.

Årstiderna passerade och jag såg naturen ändra sig därefter. Väl medveten om allt slit som pågick därhemma höll jag mig därifrån. Jag ville ju inte jobba på min ledighet, och det var alltid något att göra. Telefonsamtal på telefonsamtal kom från mamma, och hon berättade om slåtter, potatissådd, skottning av säd och målning av hus. Hennes förväntan låg i luften varje gång vi hördes, och till slut kom de magiska orden som vände min mage upp och ned och gjorde att jag kände mig som tretton igen. ”Nå? Kommer du hem till helgen? Vi skall slåtta? Vi skulle behöva din hjälp…” Mamma väntade några sekunder innan hon fortsatte. ”Vi saknar dig förstår du väl? Du kan väl försöka?”
När jag tittade inuti mig själv såg jag en liten flicka som trotsigt kurade ihop sig, blundade och höll för öronen samtidigt som tårarna rann. Jag var så kluven.

Efter några år slutade de att fråga och jag åkte bara hem några gånger per år.

Vid ankomsten hem brukade de glädjestrålande krama om mig och fråga hur det var för att i nästa sekund kränga på sig overallen och gå ut och jobba på lantbruket. Jag bara fanns där utan att synas. Oftast greps jag av panik och ville hem till mitt eget. Den välbekanta lägenheten och storstadens puls. Jag klarade inte av att bo hos den här främmande familjen som kallades min.

Hej mamma! Förlåt för att jag krossade dina föreställningar om en perfekt dotter…men jag förstod inte att allt har sin tid. Tyvärr tappade jag bort känslan för dig på vägen och kan inte säga att jag älskar dig utan att ljuga.
Herregud, kunde man skicka ett sådant här brev till sin mamma? Skulle jag krossa hennes hjärta? Eller skulle det bli en lättnad för henne?

Jag hade glömt att vårda min relation med mina nära och kära när jag sökte mig själv, och priset hade blivit detta. Jag var en spillra ute på ett hav. Med hjärtat fullt av kärlek som inte kunde finna plats.

Till slut beslöt jag mig för att åka hem och prata med dem öga för öga. Berätta om mina känslor och förklara varför jag aldrig åkte hem.
Dunkandet på tågrälsen sjunger hem, hem hela den två timmar långa resan och jag har begynnande migrän när jag kliver av.
När mamma kommer emot mig på tågstationen slås jag av hennes bestående skönhet och undrar stilla för mig själv vad som gick fel mellan oss. Är vi kanske för lika? Vi kramas och jag känner mig obekväm för att det känns som att hålla om en okänd främling. Jag krånglar mig ur omfamningen och styr mina steg mot bilen. Skall jag hålla tyst, låtsas som att allt är som vanligt? Eller?