TEMA något nära

Mina försök att bryta isen mellan mig och min styvson gick trögt, och sakta men säkert fylldes mitt hjärta med hat till pojken. Jag hade så gärna velat bli vän med den lille, men han vägrade konsekvent att ens lyssna på mina ord. Istället drog han på volymen på sin lilla mobil så högt att skrällandet till och med gjorde ont i mina öron. När jag på teckenspråk försökte fråga Allonso som pojken hette om han var hungrig, tittade han iskallt med munnen som ett streck förbi mig och teg.


Med sina fjorton vintrar trodde jag i min enfald att Allonso skulle fatta att jag inte alls försökte ersätta hans döda mamma, bara vara någon som stöttade och då och då gav lite kärlek.

Till slut gick det över till handgripligheter.

En dag när jag som vanligt åt min frukost i lugn och ro ute på balkongen kom han ut och slängde ett par trasiga skor på bordet. Utan ett ord gick Allonso sedan tillbaka in i lägenheten och in i sitt rum som han noggrannt låste med dubbla varv. Min nyinköpta vackert röda klänning var dränkt i kaffe, och mackan som jag ätit på låg under ena skon.” Nä nu…!” Arg som ett bi sprang jag ned i källaren och hämtade en av Emilios yxor som jag sedan med några hårda slag slog in dörren med. Vi tittade stint varandra in i ögonen och jag kände för första gången mig osäker på hur långt han skulle gå.

Emilio berättade förra veckan att Allonso sagt att han hatade mig och tänkte få mig ur huset. När jag förskräckt frågade om jag inte skulle flytta ut skrattade han och sade. ”Äh, det är väl ingenting att hänga upp sig på. Du vet ju hur dramatiska ungdomarna är. Ligg lite lågt några veckor så skall du se att han ger med sig. ”Sedan lade han till ”Jag blir bara borta över helgen. Du kanske lyckas tina upp Allonsos frusna hjärta nu när jag inte stör er.” Som om Emilios varma och ömsinta själ någonsin skulle kunna störa någon. Snällare karl hade jag väl aldrig skådat. Det var underligt att Allonso var han son.

Den mörkögda nästan svarthårige pojken bar ett vitt kors runt halsen som han fingrade på med sina prinskorvsfingrar när jag pratade med honom. Någonstans inom mig fanns tanken att det nog var ett minne från hans salig mor. Blicken jag fick var allt annat än vänlig och jag kände benen skaka. Som i en flashblixt såg jag plötsligt sammanhanget. Allonso ville ha sin pappa ifred. När mamman dött flyttade han naturligtvis över alla sina känslor till honom. Hur kunde jag vara så dum?

I min hjärna spelades hemska scener upp om min egen död, och jag svor över min dumhet att inkräkta på Allonsos territorium på det sätt jag gjort. ”F…f…förlåt, ja… ja…ja… jag men… men… menade inte…” Min tunga snubblade över sig själv och stammande försökte jag formulera en vettig ursäkt. Svetten rann under armarna och i ansiktet på mig, och jag såg en inre film över mitt gångna liv. När min blick sökte sig till hans hand fann jag en svart kraftig så kallad Butterfly kniv med utfällt blad. Allonsos hand skakade och kroppen var hotfullt lutad mot mig. ”Du, du, du din jävla kossa!” Rösten var hes och bröts. ”Jag hatar dig! Du hånar mig och ler så jävla överlägset. Tror du att jag tänker släppa pappa? Tror du för en enda sekund att du kan slåss mot hans son? Allonso lyfte kniven och höll den i axelhöjd riktad mot mig. ”

Jag försöker mig på ett försiktigt leende i tanken att blidka furien framför mig. ”Jag… jag… jag ä… ä… älskar E… E… Emilio.” Tårarna rinner förrädiskt över kinderna och mascaran bildar svarta fåror. ”Jag…jag ville inget illa. Bara vara… vara… dig nära.” Allonso skrattar galet och tittar mig rätt in i ögonen. ”Nära? Varför i helvete vill du ha mig nära? Fattar du inte att jag hatar din blotta åsyn? Jag tål inte din röst, din doft eller din beröring. Jag HATAR dig! Kniven svischade farligt nära mitt ansikte och jag funderar på att springa ut ur rummet, och försöka nå ytterdörren så fort jag kan. ”Jag vi… vi… ville bara…” Allonso slänger plötsligt iväg kniven över rummet och svär högt. ”Faan också, ser du vad du gör med mig? En jävla skitunge har jag blivit. Det är ditt förbannade fel!” Han slog med handen hårt i skrivbordet framför sig och tittade med vild blick in i mina ögon. ”Helvetes jävla skit! Stick! UT! FÖRSVINN!”

Jag sprang ut ur rummet och slängde på mig jackan nere i hallen för att sedan sätta mig i min bil som var det enda som var mitt eget numera. Plötsligt inser jag att min mobil fortfarande ligger på balkongbordet och funderar på att gå in, men besinnade mig. Istället startar jag bilen och åker därifrån.

När Emilio kommer hem måste han och jag ha ett allvarligt samtal om vår framtid. Jag kan omöjligt bo i huset med Allonso i närheten och skall nog kanske flytta in i ett eget boende en tid. Tanken på vad som kunnat hända fyller mig med skräck och jag har absolut ingen lust att hamna där igen.