Kapitel 16 i boken Ja älsker däj ja

Efter en tyst frukost skjutsade Ola iväg Anitha till Eivor med all packning de lastat in i bilen från Monikas lägenhet, sedan vidare till jobbet. Tystnaden härskade mellan dem och bilens monotona brummande var det enda som hördes.


När de svängde in på Metros parkering harklade sig Ola. ”Ja vi ses väl? Nu skall jag åka hem och sova. Jag är så jävla trött.” Han slog med jämna mellanrum på ratten medan han talade. Anitha log ett försiktigt leende och vinkade. ”Ha en trevlig dag då.” Hon drog igen bildörren med en smäll och gick in genom lagerdörren.

Dagen gick i ett huj med en massa tankar snurrande i huvudet. Det kändes skönt att boendet löst sig, men Olas beteende skapade sorgegubbar i Anithas medvetande. Hur i helvete skall jag lösa det om han hoppar av? Min lön räcker inte till hyran. Panik!

Efter jobbet kom Eivor och hämtade henne i sin bil.

”Här bor vi. Det är ganska stort, men vi brukar låta barn som har det tufft hemma stanna här några månader då och då. Det är nyttigt för våra ungar att se hur andra barn har det, och jag hoppas att vi genom att ge dem ett tillfälligt boende kanske kunna hjälpa dem. Ibland blir de kvar månader, ibland bara några dagar.”
Huset de stannade vid var av tegel som resten av området, och tomten var liten. En stor skog låg bredvid och nyfiket tittade Anitha mot stigen som gick in dit. ”Där finns det jättefina springspår. Hans brukar ta en tur då och då, medan jag promenerar med våra två busar.” Eivor öppnade ytterdörren och det hördes glada skall medan två brunvita yrväder störtade ut. ”Såja, lugn nu. Det här är Anitha vår nya hyresgäst.” Eivor lyfte upp hundarna en efter en och höll fram en tass. ”Molle är busigast, och den yngre av dem. Maja är lugnare, men har en förmåga att bita i saker…så håll undan skorna du är rädd om.” Hon skrattade och satte ned hunden medan hon klappade katten som jamande mötte henne i köket. ”Den här har du ju redan träffat, och risken är nog stor att du får sällskap i sängen.” Kurrande drog katten sig om och om igen sig mot Anithas ben, och jamade högljutt med jämna mellanrum. Här kommer jag att trivas. Det blir nästan som hemma.

”Ta av dig jackan så skall jag visa dig resten av huset. Ditt rum ligger en trappa upp bredvid tv-rummet.” Anitha drog av sig bootsen och hängde upp skinnjackan, sedan lyfte hon upp väskan som vägde bly och gick upp till sitt nya rum.

Det var ett litet, charmigt möblerat rum med spetsgardiner som nådde ned till golvet. Sängen var smal och en vas med blommor stod på sängbordet. De gröna tapeterna verkade vara nyditsatta och en tavla med ett landskapsmotiv förstärkte bilden av hemtrevnad. ”Åh vad gulligt. Tack snälla för att jag får bo här. Annars hade jag hamnat i Viggbyholm med Monica, och, nja…” Anitha avslutade inte meningen. Eivor log och kramade om henne. ”Jag tyckte så erbarmligt synd om dig när du berättade att hyresvärdinnan kastat ut dig ur huset. Gör dig hemmastadd nu, så äter vi senare.”

På kvällen tittade de på teve och pratade länge innan de till slut lade sig. Anitha snurrade runt, runt i den smala sängen. Undrar om Ola saknar min närhet? Mina kyssar? Anitha drog med fingret över läpparna och log. Hjärnan fladdrade av tankar hit och dit och sömnen ville inte komma förrän tidigt i gryningen.


Det var dags att åka till jobbet för att möta Ola igen. Magen var fylld av fladdrande fjärilar. Fredagar brukade innebära mycket folk och trots att de just öppnat fylldes butiken snabbt på med kunder som köpte helgens godis och en köttbit att grilla.

Hjärtat tog ett skutt när Anitha såg Ola komma gående och hon fick tunghäfta. Han däremot slängde ur sig ett kort. ”Hej! Hur är det?” Innan han snabbade sig in genom svängdörren till charken. Anitha tittade ledset efter honom och tårarna pockade på. Fasiken, inte bra, vilken jävla början! Vad håller han på med egentligen? Charkdörren svängde fram och tillbaka som om den retades och hon hörde Ola prata med någon därinne.

Dagen var allmänt konstig och det märktes tydligt att Ola undvek Anitha. Eivor och de andra tittade med frågande blickar på henne och hon drog upp axlarna och viskade ”Jag vet inte.” En stor klump av ledsenhet etablerade sig i halsen och gjorde Anithas röst liten och svag.

På kvällen satt hon om igen och pratade med Eivor Den här kvinnan har ett hjärta av guld tänker Anitha flera gånger när Eivor berättar små anekdoter ur sitt liv. Timme läggs på timme och det är sängdags.

Med tungt hjärta drar hon täcket över huvudet och lägger sitt huvud mot den kurrande katten som kelsjukt trycker sina skarpa klor i hennes hud.



Lördag morgon var det dags att åka hemåt mot Söderhamn igen.

När Anitha kom fram ringde hon Helena som kom och mötte vid stationen. De åkte runt på stan och gick igenom stadens få butiker. Inom sig kände Anitha en stor lättnad att ha tagit steget och flyttat, men också en sorg och saknad att aldrig bli igenkänd på gator, eller kunna titta in hos gamla vänner på en fika. Helena märkte att Anitha var dyster, och gjorde allt för att lätta upp stämningen, men lyckades inte riktigt. ”Kan du inte bara strunta i Ola och försöka hitta någon annan att bo med? Det är väl många som söker boende?” Anitha tittade på väninnan och log skevt. ”Men jag vill inte bo med någon annan. Jag tror att jag är kär.”
Helena skrattade lågt och såg lite lurig ut. ”Kase då? Har du äntligen släppt honom? Tänk om ni ses ikväll.” Anitha tittade länge på sina händer som var släta som siden. Av valkarna som tidigare funnits där skapade av hårt arbete i jordbruket syntes bara svaga rodnader. ”Jag, jag, jag vet faktiskt inte. När vi pratar om honom kvillrar det i magen, och jag blir alldeles het…så jag vet inte. Ola är väldigt go, och snygg på ett annorlunda sätt.”Hon drar med handen genom håret. ”Herregud vilken soppa.” Helena skrattar igen och lägger in en länk av håret i munnen som hon suger på. ”Brorsan ville träffa dig förresten. Han och Milla har gjort slut.” Anitha ler och ser Anders framför sig. Hon hade mött honom genom Helena som sjuttonåring och förälskat sig i den charmige brodern som också fallit för Anitha. Efter några månader insåg hon att de var alltför olika och gjorde slut. ”Vi kanske ses ute. Hur mår han? Var det Milla som dumpade honom eller?” Helena skakade på huvudet. ”Nej, han gjorde slut med henne för att han inte var kär längre.”

På kvällen går de till folkan och dansar. Redan i kön träffar de grabbar som stöter på dem, och gärna vill dansa med tjejerna.” Lova mig nu att jag får sista dansen inatt.” Killen som sade orden lade huvudet på sned och såg gullig ut. Han trutade med munnen och tittade rakt in i Anithas ögon. ”Ja det kan du väl få…om vi är kvar. Jag kanske drar tidigare.” Nöjd med svaret går han iväg och ersätts snart av nästa som lite fylleglad kramar om henne. Helena, Kicki och Maria gör allt för att muntra upp henne, men hon orkar inte riktigt vara glad. Jag saknar Ola. Den stora leende munnen och ögonen som glittrar av bus.

Klockan går fort och snart byts envist discodunk ut till mjuka ballader med älskande par som står tätt, tätt intill, vaggande och vinglande. Anitha blir uppbjuden, tackar nej, men blir uppbjuden igen och tackar ja. Med sin mun nära en främmande killes hals nynnar Anitha drömmande sig bort till festen då Ola och hon dansade tryckare. Plötsligt tar musiken abrupt slut och lokalen tänds upp. Druckna människor förpassar sig till garderoben och hämtar gäspande jackorna för att sedan ta sig hemåt.

”Ja vi får se när jag kommer hem nästa gång. Nej nu måste jag springa…farsan kommer där borta. Sköt om er. Vi hörs per telefon.”

Anitha kramar om sina vänner och springer till pappan som också varit ute och dansat, men på en annan avdelning. ”Nå, hade du roligt?” Han öppnade dörren åt henne och startade bilen. ”Nja, sådär. Det var tråkigt folk ute. Du då?” Pappan körde hemåt och berättade om sin natt. I huvudet snurrar tankar och Anitha har svårt att koncentrera sig på vad han säger. Jag vill hem! Varför gör han så här? Jäkla Ola!
När de kör in på gården har ögonen nästan fallit ihop av trötthet, och det är med stor möda hon öppnar dem och går in. ”Sov gott! Syns imorgon.” Anitha skyndar sig till sitt rum och kryper ned med katterna som ligger som två runda bollar i fotänden på sängen.


Nästa morgon vaknar hon av att Stefan slår igen dörren med ett brak. Anitha kliver upp och letar fatt på Jesper som gonat ner sig under täcket. Med saxen i högsta hugg gör hon operation kattsanering. Stackaren har fått pälsen full med tovar, och behöver även klippa klorna. Föräldrarna hann inte riktigt med att kamma alla katter som travade omkring därhemma. De som var långhåriga lyckades få in både det ena och andra i sina pälsar.

Efter ett tag knackade det lätt på dörren och mamma Inger klev in. ”God morgon, är du uppe? Jag som trodde att du sov. Har du varit vaken länge?” Hon tittade på högen med katthår som samlats bredvid sängen och böjde sig ned för att plocka upp det. ”Det där skulle vi behöva göra oftare. Både på honom och de andra.” Anitha drog försiktigt några tag med stålkammen i Jespers päls och katten fräste till. ”Så ja gubben, lugn nu. Du blir ju fin.” Hon klappade den svarta blanka pälsen och Jesper strök sig kelsjukt mot handen. Mamman reste sig från sängen som knarrade till och lade handen på dörrhandtaget. ”Det är mat nu. Älgbiff dagen till ära.” Anitha studsade upp och katten hoppade skrämd iväg med löst hår som yrde runt honom. ”Älgbiff? Mums. Vad gullig du är.”

Anitha hälsade god morgon på resten av familjen och åt massor! När det var dags för efterrätt klappade hon sig på magen och skakade på huvudet. ”Nej mamma, jag orkar inte en bit till. Förlåt, men det är omöjligt. Förresten måste jag sticka snart. Tåget går om en timme ungefär.”

Tågresan tillbringade Anitha sovandes och suckande av lättnad kände hon livsgnistan komma tillbaka när hon såg t-centralens välbekanta siluett. Oh vad skönt att vara hemma igen!

Det blev en tung promenad från busshållplatsen till Eivors hus, som naturligtvis låg längst bort på gatan. Efter att ha gått lite vilse hittade Anitha till slut huset. De stora trunkarna var överfyllda av kläder som tagits med hemifrån.

Mamman hade packat ned lite presenter i smyg och hon slet nyfiket upp dem. Det var en Toblerone, ett litet silversmycke i form av ett hjärta, och en opiumparfym. Anitha blev glad, och ringde hem.” Tack så hemskt mycket för presenterna. Vad gulligt gjort av dig.” Inger poängterade att det var från båda föräldrarna hon fått dem, och frågade hur resan gått. Efter en liten stund sade de hejdå och lade på luren.

På kvällen när Anitha låg i sin säng tänkte hon på Ola. Imorgon är han ledig. Då får jag inte träffa honom. En ensam tår rann på Anithas kind och John Blund kom med sin sömnsand.



På fredagen fick hon nog!

Fasiken också att en kille skall få mig att må så här dåligt! Helvete heller! Anitha slängde snabbt på sig löparskorna, satte det långa mörka håret i en tofs, och trädde på sig träningskläderna för att sticka iväg på en träningsrunda. Det bästa med det här stället är att skogen finns precis inpå. Visst, de har varnat flera gånger på radion för alla överfall som varit i de här trakterna, men jag är TVUNGEN att komma ut. Med pulsen snabbt ökande och svetten lackande sprang hon som om djävulen jagade henne. Vilken början på vårt samboliv. Skall jag backa ur? Tyvärr är hyran för hög för att klara själv, men jag kanske kan hitta en tjej att bo med. Inte en enda har hittills visat sig intresserad av kamratskap. Jag är så ensam, så jävla ensam. Orden kom som i ett stackato när hon sprang. J-a-g ä-r s-å e-n-s-a-m. De snurrade i hennes huvud.

När Anitha kom tillbaka dröp hon av svett, men mådde mycket bättre än hon gjort på länge. Det är kanske det här som fattas?

När Anitha bott i Hälsingland sprang hon kväll efter kväll en sju kilometers löptur varje kväll med en av deras hundar. Euforin hon fick då, hade hon nu. En känsla av att ha rensat hjärna på allt och en lycka att bara finnas strömmade genom henne.

När de lite senare satt och tittade på en djurfilm om pirayor kändes livet lite lättare, och Anitha sade tidigt god natt och gick in till sitt rum för att skriva brev till sina vänner där hemma och till Ante som låg inne i lumpen.

Anitha tänkte naturligtvis på Ola, men grubblade inte. Jag vägrar falla dit igen! Inte en chans. Det är bara att se tiden an.



Lördag morgon kom med strålande solsken.

Anitha vaknade med ett leende. Hon hade drömt om Ola. Att de var ett par, och kära. Jisus vilka spratt livet ger ibland, men jag kanske vill så gärna? Hon ruskade av sig olusten och klev upp.

Vid lunchtid hör Anitha hans hesa röst innan hon ser honom och får kviller i magen. Hur beter han sig idag? Ignorerar mig? Hjärtat tar ett skutt när han brett leende ställer sig framför henne. ”Hej hjärtat hur mår du?”De blågröna ögonen glittrar av bus och hon märker tydligt att han flirtar med henne. Anitha försöker lugna sitt skenande hjärta. ”Hej! Jag mår jättebra. Förresten...” Hon tystnar några sekunder för att hämta mod. ”Har du lust att följa med till Ritz och kika på Eldkvarn? Ja du gillade ju dem sade du. ”Ola vrider på sig och drar med handen genom håret som spretar åt alla håll som om han nyss vaknat. ”Nja, jag vet inte om jag kan…” Efter en lång stunds tvekan lägger han sin hand på Anithas axel. ”Jag kan väl ringa dig ikväll vid åtta? Vad fin du är i håret förresten. Har du klippt dig?” Hon skrattar till ”Nej! Jag har bara kammat mig. Okey, ring mig ikväll då. Jag måste iväg och jobba nu. Annars blir chefen galen.”

Anitha noterade att Ola var brun och såg trött ut. Han hade ju varit utomlands på semester några dagar. Faan vad läcker han är. Hoppas att han vill följa med. Jag var jäkligt darrig i knäna när jag frågade, men jag gjorde det!

När Anitha kom hem efter dagens slit tog hon på sig springskorna och sprang ut i en timme. Svetten sprutade och blodet svischade omkring i kroppen med full fart. Håret låg klistrat mot huvudet när hon joggade upp mot garageinfarten.

Ola ringde klockan åtta, och Anitha blev alldeles hispig av att höra hans röst. ”Tyvärr kan jag inte följa med, men... ”Han gjorde ett kort uppehåll och harklade sig. ”Vi kan kanske gå någon annan dag?” Djupt besviken snurrade Anitha telefonsladden runt handleden tills handen vitnade. Hon pratade fort och osammanhängande.”Jaha, vad tråkigt. Jag, jag hade hoppats…men, ja, ja…kan du inte…så. Visst, vi kan ses någon annan dag. Kanske…om du vill.” Herregud människa bete dig inte som ett våp. Tacka för att han ringde och säg hejdå. ”Tack för att du ringde…vi ses väl imorgon då. Eller? Du kanske inte jobbar? Jag jobbar förmiddag.” Ola lät fundersam när han svarade. ”Ja vi syns imorgon. Jag jobbar också då. Ha en trevlig kväll, och ta det lugnt med grabbarna.” Det sista sade han med lite lägre röst, som om han ansträngde sig.

Besviket satte hon på sig snygga kläder, och for till stan, men struntade i BZ.

Det blev en trevlig kväll trots allt. En kille som var otroligt lik Kase både i utseende och danssätt fångade hennes blick ute på dansgolvet, men det var inte han. Trots att Anitha sett att det var fel kunde hon inte släppa honom med blicken, och blev som hypnotiserad av hans dansstil. Till slut lämnade Anitha golvet och gick till baren där hon köpte en cocacola. Killarna flockades som vanligt runt henne, och Anitha dansade massor.

Ett par killar som cirkulerat runt henne ett tag tog plötsligt mod till sig och bjöd upp. De tyckte att hon såg utländsk ut, och frågade från vilket land Anitha kom. Skrattande sade hon på hälsingemål ”Nä, nä jag är helsvensk och kommer från de djupa Hälsingeskogarna, men jag har vallonblod i mig. Men det har väl nästan halva Sveriges befolkning?” De envisades om att hon var utländsk och blev efter ett tag jobbiga så Anitha smet iväg till en annan del av lokalen.

Klockan två gav hon upp och for hem. Trött, men glad.



Söndagen var seg, men det var bara att pallra sig upp. Jobbet väntade, och Ola. Hoppas att han bestämt sig hur han vill ha det. Jag saknar honom.

Anitha hann knappt komma in i lokalen förrän Ola dök upp vid hennes kassa.

”Hur var kvällen? Hade du kul? Jag åkte förbi vid tiotiden, men såg dig inte.” Han vred händerna i varandra och såg Anitha djupt i ögonen. Vad i hela friden nu då? Hade han ångrat sitt beslut? Fasiken att jag inte var där! Hon talade om att kvällen varit hellyckad och berättade om killarna som propsat på att Anitha var utländsk. Ola tittade ingående på henne. ”Det är ju inte så konstigt att de tror det. Du har väldigt mörka drag och ögonen har någon odefinierbar mörk färg. Du ser faktiskt utländsk ut. Han har kollat in min ögonfärg! Jippie! Han bryr sig. Hennes hjärta slog några extraslag kändes det som, och hon tittade lite extra på Ola.

En kund kom och lade upp sina varor på bandet som startade och Ola gick iväg efter en snabb nick och ett ”Vi syns senare.”

När Anitha kom hem skyndade hon sig att ta på sig träningskläderna och sprang ut på en löptur. Så himla skönt att det äntligen var vår. Hon kände livet spritta i kroppen och tog ett litet glädjeskutt. Vadå Ola? Herregud, han var bara en bland tusen. Jag måste gå vidare nu. Det var ett urbra sätt att rensa skallen det här. Allt gammalt ut, och in med nytt. Anitha hade kommit tillbaka till villaområdet och joggade sakta in på Eivors grusgång.

På kvällen låg hon lik förbannat där igen i sängen och funderade. Varför? Varför? Varför? Ingen svarade på hennes fråga.