Kapitel 18 i boken Ja älsker däj ja

Dagen efter ger hon honom frukost på sängen igen. Själv får hon inte i sig någon eftersom magen fortfarande värker.


De far tillsammans i bilen till jobbet, och på kvällen skjutsar hon Ola till en fest i Täby. Det känns lite som att flytta från ett problem till ett annat. Kase bodde jag ju i alla fall inte med. Det var lite enklare. Kärlek är inte lätt. Undrar vad som händer nu? I hennes huvud formuleras frågor som aldrig ställs.



Några dagar senare har Ola med sig sin fotbollstränare hem som erbjuder Anitha plats i sitt damfotbollslag när han hör att hon sysslat med det förut. Ola fräste till henne ”Du kan väl inte spela fotboll?”Han rynkade ögonbrynen och satte på sig en överlägsen min ”Jag tror faktiskt inte det är någonting för dig. Du är alldeles för dålig!” Men nu blev Anitha topp tunnor rasande över hans påhopp. ”Jag har faktiskt spelat fotboll i 7 år!” Hon känner ilska och sorg över att bråka om en så futtig sak, och rösten var gäll. Tränaren skruvar på sig av den hätska stämningen och reser på sig.”Skriv ditt namn och nummer här, så ringer jag dig en annan dag. Ola verkar sur för något. Det är inte likt honom.” Han räcker fram en svart liten anteckningsbok. ”Jag går nu så får ni prata ut.” Tränaren säger hejdå och ber Ola följa med till hallen.

Under tiden som Ola och mannen pratar smiter Anitha in på sitt sovrum, och stannar där resten av kvällen. Hon hör Ola stöka ute i köket och att teven är på, men drar täcket över huvudet både arg och ledsen på en gång.



Några dagar senare ringer hennes kompis Kajsa och kommer med förslaget att de skall cykla på Gotland.”Gud vad kul det låter! Jag har aldrig varit där, men Ola pratar sig varm om ön jämt. När vill du åka?” Anitha blir eld och lågor och smider planer redan innan de bokat resan.

Kajsa var en lite mullig, härligt busig tjej som aldrig var omöjlig på att få med på saker. Hennes hår var självlockigt och spretade åt alla håll. Egentligen var Anitha och Kajsa rätt lika. Båda var korta, och lite mulliga (även om allt mull verkade rinna av Anitha sedan hon flyttat till Stockholm). De hade varsin uppnäsa som såg ut som en backhopparbacke, och de älskade att dansa. Flickorna träffades på dansgolvet, och pratade hela natten, sedan blev de vänner och gick ut på helgerna tillsammans.



Ola ändrade sitt beteende efter några dagar och det blev skönare stämning därhemma. Lite mer avslappnat. De pratar med varandra, men håller avståndet.

Naturligtvis kan inte Anitha låta bli att gå ut på krogen, och hon hamnar ofta på ett ställe som heter Glädjehuset som består av ett trevåningshus med kapprum och toaletter längst ner. På mellanvåningen spelas det disco och serveras god mat. Högst upp spelas funk och lite lugnare musik. Där finns ALLT!

”Jag trodde faktiskt inte att det var möjligt att ett ställe skulle kunna vara så här himla perfekt.” Hon lägger armen lite lekfullt om Kajsa och viskar i hennes öra. ”Kolla grabbarna…de är ju sååååå läckra.” Hon skrattar till och snurrar runt. ”Ola släng dig i väggen!” ropar hon och klappar förtjust händerna medan ögonen glittrar av glädje. ”Det dräller ju av snyggingar.” Kajsa log och tittade sig runt i lokalen. ”Mm det kan man säga. Hör du vilken låt de spelar? Vi skyndar oss på så hinner vi dansa till den.”

De två tjejerna gick in på golvet och öste på. Svetten rann längs ryggraden och håret som legat perfekt när de klev in i lokalen var vått och satt slickat mot pannan. Kajsa vinkade till sig Anitha och skrek i örat på henne att hon var törstig. ”Vi går till baren.”

När de stod vid baren öste de superlativ över vakterna som släppt in dem trots att de var för unga. ”De tittade bara på körkortet innan de skickade in oss i paradiset.” Anitha drack ur cocacolan i ett svep. ”Hemma i Söderhamn skulle det aldrig hänt.”

”Ursäkta? Vill du dansa?” En ljushårig kille knackade på hennes axel. ”Nja, vi kommer precis från golvet, men om en liten stund. Jag heter Anitha och det här är Kajsa.” Händer och blickar möttes och värderade. ”Hej! Jag heter Bert.” Han tittade frågande på dem. ”Ni är rätt unga va? Ja, jag menar inte att vara oförskämd, men ni ser inte ut att vara äldre än sjutton, arton någonting. Jag är tjugosex.” Han drog med handen genom håret och sträckte på sig. Hupps, nja det är nog för gammalt för mig, men han verkar charmig. ”Skall vi dansa då?” Anitha hoppar ned från barstolen och går mot dansgolvet.

De nya sandalerna hon införskaffat samma dag klämmer överallt, och skavsåren finns både på tår och hälar. Efter några danser pekar Anitha på fötterna och skrattar ynkligt. ”Tyvärr, jag måste hem. Det gör så förbannat ont.” Haltande tar hon sig ned till garderoben efter att ha pratat med Kajsa. Bert stöttar och ser deltagande ut. ”Stackare…men vi kanske kan fika någon dag?” Anitha nickade och drog stönande av sig skorna en efter en utanför discot. Vakterna tittade förvånat på henne, men gav tummen upp när hon mimade SKAVSÅR. ”Har du en penna?” Han drog triumfierande upp en svart bläckpenna ur innerfickan och ett litet kvitto. ”Okej, låt höra.” Hon gav sitt nummer till Bert och han gick in igen efter att de kramats.

När hon vid halv fem på natten kom hem låg Ola redan och sov sött. Det var inte svårt att somna.



När Anitha kom hem från jobbet dagen efter hörde hon redan i trappan telefonsignalerna från deras nyinkopplade telefon. Nycklarna ville inte passa i hålet, och när Anitha äntligen kunde svara var hon andfådd av ruschen uppför trappan. ”Ja hallå!” Jackan åkte ned på golvet när hon krängde av sig den med telefonen mellan axeln och örat. ”Hejsan! Hur är det? Kommer du ihåg mig? Bert? Vi träffades igår.” Anitha log åt sin spegelbild och rättade till det ostyriga håret. ”Vad kul att du ringde. Jag är lite trött idag, annars är det bra. Jag kom precis hem från jobbet.” Hon lyssnar inåt lägenheten om Ola är hemma, men hör ingenting. Bert harklade sig. ”Jag ville bara fråga om du har lust att gå på bio med mig någon dag. Jag kan inte boka någonting nu, men…” Anitha tittade in i spegeln och vände sig i siluett. Jag har gått ner massor och är fasiken smal. ”Visst kan vi det. Ring mig när du kan.” Bert skrattade till och sade att han var tvungen att gå. ”Hejdå! Vi hörs snart!” Hon lade på luren med ett leende och tog ett litet glädjeskutt ute i hallen, sedan lade Anitha sig på Olas säng för att lyssna på klassisk musik. Snart sov hon djupt.



Några dagar senare får Anitha ett brev från sin kompis Helena.

Hejsan gumman!


Hoppas att allt är bra med dig, här i Söderhamn går allt sin gilla gång. Vi sjunger i kyrkan på söndag och har uppvisning med folkdansen. Förra helgen var vi på Folkan.


Du får nog ta kontakt med Kase. Vi träffade honom och han blev väldigt ledsen när vi berättade att du flyttat. Han bad mig säga att du skulle höra av dig. Som vanligt var han mer full än nykter, men Kase pratade bara om dig och hur mycket han gillade dig. Förlåt om jag gör dig ledsen, men du kanske skulle ha sagt något om din flytt, eller var det en flykt? Nåväl, jag skall inte säga att han tillhör mina favoriter, men det var inte riktigt schysst att bara sticka ifrån stan. Saknar dig gumman, massor. Jag skall hälsa från tjejerna i Cantilenakören, och från Kicki, Maria och de andra.


P.s Brorsorna hälsar


Kramar Helena

Anitha satt en lång stund och tittade ut i ingenting. Tårarna rann och brevet blev fläckigt. Det riste och skar i hjärtat av saknad. Hon såg Kases ansikte framför sig, och hörde hans hesa röst säga orden hon älskade att få höra. ”Ja älsker däj ja Anitha. Det vet du. Vad vill ödet påvisa med det här? Att jag gjort fel? Var jag feg som inte talade om att jag tänkte flytta från Söderhamn. Flykt? Visst var det en flykt. Mitt hjärta höll på att trasas sönder av alla svek från hans håll. Jag älskar honom så det värker i själen. Men livet måste bestå av kärlekslycka. Jag vill inte vara olyckligt kär.

Anitha satte sig ned på golvet och lade huvudet i armarna. Hon skakade av gråten som krampaktigt tog över hela hennes kropp. ”Vad skall jag göra!” Ljudet av den gråtfyllda rösten ekade i hallen. ”Vad i helvete skall jag göra?” Hon torkar av näsan med baksidan av handen och reser sig upp. Ola beter sig lika idiotiskt som Kase, och jag är nog kär i honom, men det är en annan kärlek. Åh vad jag hatar livet ibland.

Anitha går in i vardagsrummet där hon rullar ihop sig till en liten boll på Olas säng. Doften av hans parfym sitter i kudden och hon drar i sig den. Bilden av Kase finns fortfarande på näthinnan och det känns som om hjärtat går i tusen bitar. Jag skulle ha stannat. Väntat ut honom. Det vi har är unikt. Måste vara…
Hon reste sig upp och gick till kylskåpet för att leta något ätbart. Magen protesterade högljutt och gjorde saltomortaler av obehag. Plötsligt blev hon illamående och sprang med handen för munnen till toaletten där lunchen kom upp. Vad vill ödet med det här? Sätta mig på plats? Göra mig ödmjuk inför livet? Vad?”

Anitha knyter beslutsamt på sig springskorna och tar en lång löptur genom skogen. Bilder av Kases och hennes möten snurrar framför ögonen och hon springer så att hon får blodsmak i munnen.

När Anitha återvänder känns allt mycket bättre och hon lagar till pannkakssmet för att bjuda Ola på mat när han kommer hem.

Han blir glatt överraskad och Måns som följt med honom hem säger att han är bortskämd. ”Du har det ju skitbra. Lyckost dig!”

På kvällen ligger Ola och Anitha tätt intill varandra i sängen och bara är. Så nära, men ändå långt borta tänker hon för sig själv. Händerna som ligger mot sängen känner hans värme, och längtar efter mer. Ola tittar rätt upp i taket med en mun som omväxlande är mjuk och hårt hopknipen.

Klockan ett kryper Anitha frustrerad ner i sin egen säng och släcker lampan. Efter bara några sekunder tänder hon igen och tar fram dagboken under huvudkudden. Med en bläckpenna som är väl söndertuggad i ändan skriver hon: Vi skulle inte ha flyttat ihop på de här premisserna. Det här är ju vansinne. Jag kommer att bli galen av längtan. Vi skulle ha lärt känna varandra först. Nu är det bara att bita ihop och göra det bästa av det. Anitha släcker lampan igen och kryper ned under täcket, men som vanligt lever tankarna sitt eget liv och gör att hon har svårt att somna.