Kapitel 21 i boken Ja älsker däj ja

På lördag morgon ringer Olas väckarklocka om och om igen, men Anitha drar täcket över huvudet och fortsätter sova en stund till.


Efter en stund tvingar hon sig upp. Det är mycket som skall hinnas med innan avfärd.

När tåget tuffar in på stationen i Söderhamn några timmar senare går hon till telefonkiosken för att ringa sin mamma för att få hämtning. Som vanligt har de glömt att Anitha skall komma hem och inte kommit till stationen. ”Är du här? Nu? Men lilla gumman det glömde jag.” Inger ropar med gäll röst på Lennart och han lovar att sätta sig i bilen direkt. Anitha går suckande in på den tomma stationen så länge och läser en dagstidning. De kommer inte ens ihåg mig. Jag kunde lika gärna stannat hemma. Tårarna lurar under ögonlocken, och hon funderar några sekunder på att hoppa på tåget till Stockholm nu på direkten.

Föräldrarna bjuder på älgbiff, och proppmätt ringer Anitha väninnan Mia som berättar att det är party på G. ”Du måste komma! Det är det gamla gänget och några till. Snälla! Vi saknar dig.” Anitha känner att det vore kul att träffa de gamla kompisarna. ”Det beror på morsan och farsan. Ibland får jag låna bilen, ibland inte. Jag skall i alla fall försöka, men som sagt…jag kan inte lova att jag kommer.”

Anitha går ut till ladugården där föräldrarna ger kvällsmat till djuren och tjatar tills de djupt suckande ger med sig. ”Vi vill ju också träffa dig, måste du åka iväg varje gång du kommer hem? Nåja, jag förstår att du vill träffa dina vänner. Vi får ses imorgon.” Mamman kramar om Anitha och en stark doft av ladugård sätter sig där mamman lagt händerna.

Hemma hos Helena träffar Anitha sitt gamla ex Anders som är Helenas storebror. En jättegullig kille som tyvärr varit lite väl gåpåig och pratade om att förlova sig efter bara några månaders bekantskap. Han skrämde skiten ur Anitha med sitt prat, och hon försökte på ett snällt sätt tala om för honom att förlovning inte stod på hennes ”vill ha lista”. Anitha var då fortfarande oskuld. Anders var en guldkille på alla sätt som värnade om sin flickvän på alla vis. Lite för snäll bara. Anithas drömmar om att resa och upptäcka världen gjorde att hon snabbt backade med stora kliv.

När hon klev in genom ytterdörren möttes hennes ögon av ett stort varmt leende. ”Hej gumman! Hur är det? Hur är det i den stora staden?” Anders famn kändes trygg och hon slöt ögonen några sekunder och bara njöt av värmen i famntaget. Anitha hörde på rösten att han blev lika berörd som henne, och gav hans kind en snabb smekning innan hon lösgjorde sig. ”Jag älskar Stockholm, men saknar er.” Anders satte sig i en fåtölj och drog med sig Anitha. Tveksamt satte hon sig i hans knä och fortsatte berätta om sitt nya liv. ”Jag är på krogen flera gånger i veckan och dansar hela nätterna. Jobbet är jättekul, och jag träffar en massa människor.” Och bor med en kille som beter sig som en skitstövel.

Anders och Anitha var ett par för många år sedan, men splittrades eftersom han började prata om förlovning och att flytta ihop efter bara några veckor. Talet om att gänga sig skrämde fullständigt skiten ur den knappt nittonåriga oskulden och hon flydde hals över huvud trots att hjärtat bankade hårt när de kysstes. I hennes vill-ha-lista stod inte förlovning just då. På ett varsamt sätt försökte Anitha förklara att hon ville resa och upptäcka världen innan giftermål och barn. Anders förstod, men blev samtidigt ledsen. Han gillade den lilla spralliga tjejen som livade upp hans liv, och fick hjärtat att banka hårt av längtan efter mer.

”Du är sambo hörde jag?” Anders tittade in i hennes ögon med allvarlig min. ”Är det allvarligt?” Anitha tittade på Helena och undrade hur mycket hon berättat. Hon skakade sakta på huvudet och drog med ena fingret lodrätt över munnen medan hon mimade. ”Inte ett ord.” Anders tog Anitha under hakan. ”Nå?” Hon skrattade till och slog ut med armarna och sade med lite överdrivet hög röst. ”Äh, vi är bara jobbarkompisar. Han har tjej.” Anitha såg att Helena ryckte till och hoppades att hon skulle vara tyst. I ögonen fanns en fråga som ville ha svar. ”Du då? Har du någon ny tjej?” Tonen var raljerande och skrattet låg på lur. ”Du har väl inte svårt att få tjejer?” Anitha kände att hon fortfarande attraherades av de vackra ögonen, och flyttade sig lite längre ut på knäet. Så lätt att krypa in i hans trygga famn, och glömma idioten därhemma för en kort stund. Så lätt.

”Hur mycket är klockan?” Maria lutade sig plötsligt över Anitha och vände upp Anders klocka mot sig. ”Vi måste åka. Samla ihop er nu så drar vi. Hur många bilar behöver vi?” Anitha reste sig upp och gick ut i den trånga hallen för att leta upp skorna. ”Vilka åker med mig? Jag har plats för fyra max fem till.” Hon reste sig upp efter att ha dragit på sig de älskade bootsen. Anders lade armarna runt henne bakifrån. ”Vilken kropp du har fått. Hur mycket har försvunnit av dig egentligen?” Anitha vände sig mot honom och skrattade. ”En hel del. Jag har ingen våg så jag vet inte, men det märks på jeansen.” Hon tog hans hand utan att tänka på det, och drog med honom ut på gården. ”Du åker med mig va?” Anders smekte hennes innerhand med tummen innan han släppte den. ”Mm om det är okej?” De fortsatte ut till bilen och låste upp den. ”Långnäsparken here we come!” hojtade sällskapet i bilen när Anitha svängde ut från tomten.

När de kom fram till Bollnäs letade de fram en parkering och splittrades åt olika håll. Anders försvann med sina killkompisar och tjejerna gick runt och spanade på killar. ”Titta vem som kommer här!” Anitha pekade på ett par som kom gåendes hand i hand. De såg mycket förälskade ut och kysstes med jämna mellanrum. ”Det är Åke, killen jag flirtade med som aldrig ringde. Så det var därför han höll sig undan…vilken rackare.” Flinande tittade de på honom när han passerade och Anitha nickade snabbt. ”Äh, det var tråkigt här. Skall vi leta upp grabbarna och åka tillbaka?” Maria huttrade till. ”Det är kallt, tycker inte ni det?” Anitha nickade ivrigt. ”Jag är stelfrusen om både händer och fötter. ”Det är ju för sjutton maj. Hur kan det vara så kallt?” Helena slog armarna runt sig själv och hoppade på stället. ”Nä, vi far hem.”

De letade upp grabbarna som inte alls ville åka därifrån, men fixade skjuts på annat sätt. ”Sköt om dig då.” Anders höll Anitha en bit ifrån sig och fångade hennes flackande blick. ”Gör inget som inte jag skulle göra.” Han kramade om henne och pussade på kind. Hon pussade tillbaka och rufsade honom i håret. ”Hejdå vännen.

Tjejerna halvsprang till parkeringen och Anitha drog upp värmen på max. ”Brorsan gillar dig.” Helena skrattade till. ”Han brukar prata om dig ibland…förresten vad var det där om Ola? Har han tjej?” Hon lutade sig framåt i sätet och lyssnade noga på när Anitha förklarade vad som hänt.

”Mäh?! Så hon satt bara där i er soffa? Vilken underlig kille. Han verkade ju urgo när vi träffade honom.” Maria lutade sig fram från baksätet. ”Är det därför du är lite låg? De verkar inte riktigt glad?” Hon sköt sidohåret bakom örat. ”Hur känns det att träffa Anders då?” Ni verkade kussla som sjutton i fåtöljen.” Anitha lät vindrutetorkarna rensa rutan från smuts och suckade tungt. ”Ola är inte alls som jag trodde. Vi har haft sex och det var så mysigt, men efteråt betedda han sig underligt och tog totalt avstånd från mig. Jag blev naturligtvis jätteledsen, men…försöker att gå vidare genom att träffa andra. Killar dräller det av på discona. Jag träffar nya varje helg. Det är kul att vara omsvärmad, men jag saknar Ola…och Kase…tror jag. Har ni träffat honom på sistone?”

Plötsligt ser de en kille stå på landsvägen och lifta. Det småregnar och tjejerna tycker synd om honom. Anitha svänger in och vevar ned fönstret. ”Hej! Vart skall du?” Han kisar med ögonen och lutar sig ned mot henne. Hon känner en dust av sprit och snus. ”Till Söderhamn. Ni då?” Talet är lite sluddrigt och han vinglar till. Tjejerna öppnar bakdörren och bjuder in honom. ”Vi skall dit också. Hoppa in så får du lift.”

En timme senare har de släppt av alla tjejerna hemma hos sig och är på väg till Granvägen där han bor. ”Vad heter du?” Han räcker fram handen och hälsar. ”Bäsen kallas jag mestadels för. Tack för att ni stannade. Mina kompisar drog tidigare, och lämnade mig helt sonika kvar. ”Vilka schyssta polare du har. Anitha heter jag. Kommer ursprungligen från Marmaverken, eller Myssje rättare sagt, och har precis flyttat till Stockholm. Bäsen rodnar och tittar ut genom fönstret. ”Jag vet vem du är. ”Jag har alltid gillat dig.” Han lade handen på Anithas lår. ”Du verkar vara en skitgo tjej, och jag har spanat på dig nere på Folkan flera gånger.” Hon lyfter försiktigt bort hans hand och lägger den på sätet. ”Det hade jag ingen aning om. Varför sade du inget?” Bäsen tittade i instrumentbrädan och mumlade något. ”Vad sade du?” Anitha lutar sig mot honom för att höra bättre. ”Jag vågade inte. Du var alltid så omsvärmad av killar och verkade inte se mig.” Plötsligt tar han hennes ansikte mellan händerna och ger henne en smällkyss. Något förvånad låter hon läpparna mjukna och kysser tillbaka. Tungan är mjuk och smakar en blandning av snus och brännvin. ”Får jag en kram också?” Bäsen räcker leende fram armarna. Anitha skrattar och kramar om honom, sedan säger hon hejdå.

Huvudet är fullt av tankar på vägen hem.



När Anitha återvänder till barndomshemmet lyser bara en enda liten lampa i köksfönstret. Hon försöker smyga in, men naturligtvis vaknar alla hundarna och skäller som besatta. Några sekunder senare hör Anitha sin mammas röst.

”Låser du?” Hon låter sömndrucken och tillägger. ”God natt gumman! Sov gott!” Anitha tvättar av sig sminket och kryper ned i sin säng efter att hon letat reda på Jesper som kurrande stryker sig mot hennes ansikte så att hon får en massa katthår i munnen. ”Sov nu gubben.” Anitha trycker ned honom bredvid sig.

Snart snarkar de ikapp.



På söndagen ringer Pia och frågar om Anitha vill följa med till flygflottiljen F15, och spana in militärgrabbar.

”Klart jag vill! När åker vi?” Pia säger att hon kommer om några minuter och lägger på luren. Snabbt på med kläder, lite smink, och några drag genom håret med borsten, sedan hörs en tutsignal ute på gården.



Hej och hå vad grabbar det var på F15! Det fullständigt drällde av sötnosar! Tjejerna flirtar vilt och har det mycket trevligt några timmar bland pojkarna.

Skrattande förklarar Anitha gång på gång att hon flyttat till Stockholm och skall åka hem på kvällen. ”Nä, måste du?” En ljus kille i grön uniform fyrar av ett leende som kan smälta järn och ber om Anithas adress. Åh nej! Inte en chans. Här skall inga telefonnummer delas ut. Tänk om Ola svarar…” Anitha ler och säger att hon tyvärr inte har någon telefon ännu, men att de kanske skulle ses senare.

”Jag är ju hemma då och då.” Anitha manar på Pia så att de kommer bort från grabbarna och hoppar in i hennes bil för att lämna gården.

Tjejerna skjutsar Anitha till stationen för att sätta henne på tåget till Stockholm. Hytten är tom och efter några minuter somnar Anitha till tågets monotona dunkande.

Efter några timmar kommer Anitha hem till lägenheten där Ola sitter med Katta. ”Hej, hur var det hemma då?” Ola smeker Kattas hand som ligger på hans lår. ”Helt okey.” Anitha går till sitt rum för att byta om. Chockad ser hon att de legat i hennes säng och känner ilskan och besvikelsen stiga. Förbannade jävla idiot! Måste han trampa på mina känslor? Hur kan han?

En massa tomma rånpaket ligger här och där i lägenheten och Anitha förstår att de roat sig med att äta upp rånen som hon laddat skafferiet med.

Anitha lyfter äcklad upp ett par trosor som ligger på sängen och ser att en gammal pizzakartong hamnat under den när hon böjer sig ned för att hämta Olas kalsonger som ligger på golvet hopknycklade till en rund boll. ”Faan, faan, faan!” väser Anitha och tittar sig runt i rummet. Löftet Ola lade om att inte röka inne är brutet och det stinker gammal cigarettrök i hela lägenheten.”Ola för faan.” mumlar hon tyst och fortsätter sin rond. Det är bara att inse…det är förbannat stökigt!

Anitha kastar in sin packning på den tillknölade sängen och drar på sig joggingkläder och skor. ”Jag går ut!” Hon drar igen dörren med en hård smäll. Runt halsen hänger nyckelknippan med alla nycklarna hem och de dunkar i jämn takt när hon springer. ”Jävla Ola! Förbannade karl! Jag hatar honom!” Orden kommer i jämnt stackato när hon sätter den ena foten framför den andra. Tårarna rinner och det känns som om någon dragit en snara av taggtråd runt hjärtat. Vad gör jag nu? Slänger ut idioten? Avvaktar? Nonchalerar honom?” Det piper i luftrören av ansträngningen och svetten forsar ned från hårfästet och över ansiktet. Anitha känner blodsmak i munnen och stannar tvärt för att spotta. ”Tvi!” säger hon högt med eftertryck.” Tvi dig du förbannade karl. Eller karl förresten. En jävla mes är vad du är. Du har vuxit av min attraktion till dig.” Anitha tänjer lite på kroppen innan hon fortsätter springa, men nu i lugnare takt. De sista metrarna till porten joggar hon sakta på stället och spanar upp mot deras fönster. Är de därinne nu? Älskar de i min säng? Tycker han att jag är dålig i sängen? Gudarna skall veta att jag är oerfaren, men…?

När hon låser upp dörren ekar tystnaden därinne. Anitha tar av sig overallen och de plaskvåta strumporna, sedan går hon in i duschen. När lite skum råkar förvilla sig in i ögonen börjar hon gråta, och snart sitter Anitha hopkrupen med tårarna rinnande. Så det var därför Ola var underlig. Han träffade sitt ex igen, men vågade inte berätta det för mig. Den grisen ville väl ha två tjejer. Vilken kille skulle inte det förresten?

Hon snörvlade och drog till sig paketet med näsdukar som låg på hyllan ovanför toaletten. Näsduken blev dyngsur och gjorde inte speciellt mycket nytta. Anitha gav upp och kastade ut den på det vitkaklade badrumsgolvet. Med en djup suck klev hon ur duschen och virade en handduk över höfterna. Håret var dyngsurt och en lång rad vattendroppar visade vägen hon gått.

Svärande och gråtande röjer Anitha upp i röran och tar itu med disken som svämmat över diskbänken för länge sedan. ”En jävla hushållerska har jag blivit. Faan, faan, faan.” Förödmjukelsens och sorgens tårar blandar sig med skum som stänker upp på kinderna. Det går inte att sluta hur mycket hon än försöker. Anitha lägger huvudet mot diskbänken och håret blir vått av diskvattnet, axlarna skakar när snyftningarna rister genom kroppen. En tung sten av sorg fyller magen. Vilken tur att Helena och de andra från Söderhamn skall komma till helgen. Det skall bli skönt att slippa vara ensam med Ola.

När Anitha dammsugit och torkat av golven sliter hon våldsamt ur de vita lakanen ur sin säng. Anitha försöker att låta bli att titta efter fläckar på dem, och knölar snabbt ihop det till en boll och skickar in det i tvättkorgen. Hela tiden snurrar ordet varför i hennes hjärna. Han var ju så snäll, och verkade bry sig om mig. Varför gjorde han så här? Jag har aldrig behandlat honom illa.

Efter tandborstning lägger hon sig i sängen, och försöker läsa en bok men texten flyter ihop till en grumlig svart massa och hon lägger ifrån sig den med en djup suck.