Minnesnatt i smärta

Att som trebarnsmor få lugn och ro för att vidareutveckla en bok är inte lätt. Barnen är ibland som hund och katt, och rivmärken likt långa tatueringar syns på båda två. Lilleman däremot är en lugn och cool kille som just insett makten i att kunna prata ordentligt.

Inatt satt jag tills klockan hade passerat 3.30. Orden flöt som en älv i mars och jag såg en film framför mig av det som hänt.

Scenerna jag just skrev var känsliga och fodrade eftertanke. ”Hur var det nu igen? Vad sade han? Vad gjorde hon?” Jag pratade för mig själv och försökte minnas gången då jag närapå blev våldtagen. Känslorna strömmar över mig, och gråten av lättnad är inte långt borta.

Hur hade livet tett sig om jag den där natten hamnat under tre fulla män som jag knappt kände? Insikten slår mig med full kraft och jag stänger av datorn.

Lyxen jag har nu jämfört med då är att det bara är minnen. Smärtsamma sådana som inte kan raljeras bort eller sopas under mattan.