Så är min första dag som Manuspilot över och huvudet är fullt av tankar och intryck. Det känns overkligt att få skriva på heltid och bara tanken att få skriva en text dagtid bland jämlikar ter sig väldigt underlig.

Det känns inte underligt att dela med sig av sina texter, men att berätta fär de andra varför man skrivit som man skrivit, och framför allt diskutera deras texter inför dem...det var nytt.

Min nya dator kändes lite obekväm eftersom jag inte ens hittat hur man gör för att få helskärm på eländet. Min lilla mininovell strävade som vanligt åt sitt eget håll och blev till en liten saga.

När barnen hämtades hade klockan passerat både fyra och nästan fem. De rusade glädjestrålande in i min famn och höll om mig hårt, hårt.

Lilleman hade en otäck blåtira som han förvärvat på metalltrappan vid ingången till dagis, och inuti mig hörde jag en röst som frågade. "Hm, och var var du? Roade dig med skriverier...fy skäms!" Jag tystade rösten och reste mig ur mitt dåliga samvete och pussade mina älskade ungar gång på gång.


Ikväll blir det film av föredetta manuspiloter...de skall komma och hälsa på oss och diskutera filmen senare.

Summeringen av dagen blir att det var både intressant och skrämmande att möta skolkamraterna. Jag som är rätt blyg fick ta mig ordentligt i kragen och kliva fram.