TEMA Att födas

När jag vaknar hör jag hennes mjuka nynnande och stoppar tummen i munnen. Det skvalpar av vätska, och något säger mig att idag skall jag få komma ut. En stor mörk skugga landar över mig med bara den tunna huden mellan oss. En barytonröst förenar sig med henne och de sjunger sakta medan jag ömsint gungas fram och tillbaka i jämn takt. Ett lågt knakande ljud förs rytmiskt in i mitt livsrum.



Likt en lömsk orm slingrar den stora tjocka slangliknande saken sig ett varv runt halsen på mig, och chockad känner jag att livskrafterna stryps en aning, men inte helt. Mina små händer greppar knappt runt den och jag ligger så stilla jag kan för att den inte skall kunna runda mig igen.


När den första krystvärken rör mig är jag inte riktigt säker på att det händer. Stilla ligger jag och lyssnar på livet där utifrån som snart också skall bli mitt. Med tummen i munnen dras jag med av den inre strömmen när mitt livsvatten forsar ut.


Men något är fel! Hostande känner jag att livet sakta men säkert försvinner, och när det svartnar för mig hör jag främmande röster prata med min mamma. ”Det är ingen fara, vi skall hjälpa dig. Drick det här.” En besk vätska rinner ned till mig och smackande, grimaserar jag av obehag.


När jag kommer ut lyfts jag upp av luftströmmar. Jag ser min mamma ligga på en bår nedanför mig. Hon sover djupt och mannen som sitter bredvid henne sitter med sammanbiten mun och tittar på det som sker. Läkarna snittar upp den stora bulliga magen med en smal skalpell och trycker in sina stora händer medan de ideligen tittar på en stor skärm som är placerad vid oss. Jag hör spridda fraser, men mest mummel. Läkaren möter de andras blickar och skakar nästan omärkligt på huvudet.


”Barnet har navelsträngen runt huvudet. Vi måste försöka få ut det. Hur är det med hjärtverksamheten?” Sköterskan som är en kille skakar också på huvudet. ”Jag är ledsen, men det finns ingen.” Läkaren gräver ännu djupare och lyfter till slut triumfierande upp ett blåaktigt bylte. ”Snabbt!” Två män lösgör sig ur gänget runt sängen och tar den lilla kroppen i en vit handduk.


Svävande ser jag dem massera den och lägga ett stetoskop mot hjärtat då och då. ”Fortfarande ingen andning.” Orden är korta och koncisa. Läkaren som står vid handfatet och tvättar av blodet från händerna beordrar dem med grov röst att fortsätta upplivningen. ”Sluta inte, än finns det chans att hon kan överleva.” Han nickar åt läkaren som tagit över jobbet med att sy ihop min kära mor. ”Hur går det? Blir det ett snyggt ärr? Hon måste ju kunna gå på stranden i sommar.” De skämtar sinsemellan och försöker glömma faktumet att ett litet barn är nära döden. Deras hjärtan blöder för mamman, men de vet att de gjorde sitt bästa och kan med stolthet tala om att de i alla fall försökte rädda den lillas liv.

I en sista suck brister bandet mellan mig och livet och jag svävar upp, upp, upp