TEMA Att öppna en dörr

”Aldrig!” Eva lägger armarna i kors och munnen är ett rakt streck. ”Hör du det! Aldrig! Aldrig, aldrig, aldrig.” Hon lutar kroppen mer och mer framåt mot honom. ”Jag struntar i vad alla andra gör. Du kommer inte att sätta din fot på det där stället.” Eva lägger händerna på Görans axlar och tittar bedjande på honom. ”Snälla älskade du…?” Hon känner en aura av missmod runt sonen och vill så gärna ändra den. ”Du kan väl följa med mig till affären istället, och vem vet…du kanske kan få något.”


Göran tittar under lugg på mamman och känner ett svart trots byggas upp. Han vill så gärna följa med vännerna. Det vanligtvis så milda barnet känner att han fått nog. Allt han önskat finns på andra sidan och hon står i vägen. ”Jag tänker gå oavsett vad du tycker. Fattar du det! Ögonen var hårt hopknipna och ena handen hårt knuten. ”Jävla kärring!” I samma sekund som orden hoppat ut ångrar han dem. Göran håller handen för munnen och ögonen fylls av tårar. Han lägger huvudet på sned. ”Förlåt…det var inte meningen…”

Evas hjärta rister till när han kastar ordet mot henne, och hon längtar efter tider då han låg i hennes famn och bara gurglade. Den lilla krabaten har förvandlats till en viljestark liten kille som väger mellan kärleksfyllda kramar och trotsiga miner. Trots att hon vet att han älskar henne gör det ont i själen när de blå ögonen svartnar och munnen överlistar hjärnan. ”Älskade unge…kan du inte försöka förstå mig? Enda orsaken till att du inte får gå är att jag är så vansinnigt rädd om dig. Du kan inte simma som de andra, och om du ramlar i är det inte säkert att de kan få upp dig. Det där gänget bor vid vattnet och är vana. Lilla, lilla gubben…” Eva sätter sig på huk och sträcker ut armarna. ”Kom!”

Göran står och väger några sekunder, rädd att tappa ansiktet, men samtidigt fylld av längtan att få krypa in i mammas trygga famn. Han tittar på ytterdörren och bedömer avståndet. Skulle han hinna? Ena foten står i golvet medan den andra står på tå. Benen darrar av ansträngningen och han svettas. ”Nä, jag tänker gå i alla fall. Det spelar ingen roll vad du säger. Jag är faktiskt sju år.” Göran tittar ut i hallen och ser att jackan fortfarande ligger på stolen. Han skulle säkert hinna rycka till sig den.

Eva tittar från sonen till hallen och förstår vad han är ute efter. Leende tänker hon på sin egen envishet och hur många gånger mamman fick hämta henne ute på gården efter att hon stuckit ut. Allt hade varit så enkelt om Göran bara haft intresse av att lära sig simma. Kursen de gått igenom för bara några veckor sedan gav ingenting. Jo Göran lärde sig hur man simmar, men vägrade att praktisera det i verkligheten. ”Jag ger mig inte vännen…det är ingen ide att du försöker.” Hon känner att varje muskel i kroppen spänns, redo att fånga den lilla krabaten.

Han tittar från mamman till hallen, om och om igen. Laddar…och springer.

Med ett kattlikt språng kastar sig Eva över Göran och håller honom hårt i armen. ”Jag sade nej! Då menar jag det!” Rösten var gäll och hon anade att det hårda greppet runt armen säkert gjorde ont, men vågade inte släppa. ”Du får inte gå dit. Punkt slut!” Där kom dem orden hon alltid fick höra som barn. Pappans slutgiltiga dom. Eva vände Göran mot sig. ”Aldrig hjärtat betyder inte kanske. Kom nu så åker vi till affären du och jag.” Suckande med sjunkna axlar går han till hallen, sätter på sig skorna, öppnar ytterdörren…och springer.

Asfalten rinner undan under skorna och han får tårar i ögonen av fartvinden. De små fötterna knappt nuddar vägen, och hoppet över Lasses grind tas med ett stort leende. Vännerna sitter samlade i kojan och väntar på honom.