Dagboksinlägg 23 sept Prematurbarn om och om igen

Eftersom jag är stödmedlem i prematurföreningen får jag tidningen KONTAKT som idag handlade bl.a om hur det är att bli gravid efter att ha fått ett prematurt barn.
Ja till att börja med skall jag väl skriva att prematur är lika med för tidigt född, och det där med dåliga repriser har ju vi råkat ut för...två gånger till och med.
Vi börjar från början...
2003 födde jag per akutsnitt en liten gosse som egentligen skulle behövt några månader till i magen. Han sparkade sig ut i v.32 och var så liten, så liten. Som en liten miniängel låg han där tyst och iakttog oss. Och jag jublade för att läkarna hjälpt mig.
2005 föddes lilla Zabine i v.37...vaginalt, men med stor oro eftersom hjärtverksamheten gick ned och det visade sig att lillan hade navelsträngen runt halsen som en effektiv snara. Hon över levde men höll nästan på att skicka mig till Sankte Per eftersom blodet bara rann och rann utan att läkarna visste varför. Till slut sydde de inuti och fick stopp på det.
2007 fick vi så slutligen lilla Hampuz vårt lilla alldeles egna supermirakel. Född i v.33 med akutsnitt och ändå kunde den lille andas själv efter lite syrgas. Jag själv låg och balanserade länge mellan liv och död eftersom jag om igen höll på att förblöda. Efter mycket om och men beslöt sig Sankte Per för att låta mig stanna hos mina mirakel och några dagar senare fick jag träffa min son.
Ja så här kan det gå...och det är den här händelsen jag skriver om i min bok TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL.
Inte en enda gång var det någon läkare som varnade mig för att försöka få barn igen...jo när vår sistfödde anlänt. Då fick jag barnförbud...ha, ha...vilket innebar att herrn i familjen fick snörpa sitt heliga och pinas lite han med.
Det är svårt att förklara mina känslor, men jag är evigt tacksam mot läkarvetenskapen och är väl medveten om att varken jag eller barnen skulle suttit här om inte den kunskapen funnits.