TEMA Köra fast

”Skynda dig Eja! Vi måste sticka nu!” Mamma Edna var irriterad över barnens sölande och gjorde allt för att inte tappa humöret men kände att hon balanserade på en knivsegg av ilska just nu. ”Eja!”


Den lilla femåringen tittade lugnt på sin mamma och konstaterade att hon inte riktigt gått för långt ännu. Med tafatta fingrar som inte riktigt ville lyda hjärnans signaler snörade Eja på sig de rosa skorna och reste sig sedan upp för att försöka nå jackan. ”Mamma? Kan du hjälpa mig?” Hon sträckte sig och kände jackans nederkant med fingertopparna, men fick inget grepp. ”Mamma?”

Edna slet ned den från galgen som föll i golvet med ett skramlande. ”Här får du, glöm inte mössa och vantar nu.” Hon tittade ut genom köksfönstret och såg att det blåste friskt därute. Snön låg i stora drivor över den smala vägen. ”Jesper! Kom så skall jag hjälpa dig med stövlarna. Vi måste skynda oss, annars hinner jag inte till jobbet. Hoppas, hoppas att plogbilen hunnit fixa stora vägen…annars får vi nog problem.”

Snabbt krängde hon på sig overallen och knäppte igen bältet för att sedan ta Jesper i famnen och skynda sig ut. Snön yrde runt den halvt översnöade bilen och om Edna inte haft en så viktig dag i dag skulle hon skippat jobbet och stannat hemma för att bygga snögubbar med ungarna. Suckande spände hon fast dem en efter en och hämtade sopen.

Med några snabba drag var snön borta och hon hoppade in för att starta den iskalla bilen. Med ett dovt mullrande satte den igång och hon lade i backen. Först ville bilen inte röra sig, men började sedan tvekande att åka bakåt meter för meter. Edna vände blicken framåt för att lägga i ettan och köra iväg när det plötsligt utan förvarning sa ”TJOFF!”

Den tunga Vanen hade långsamt glidit bakåt utan att Edna märkt det och satt nu ohjälpligt fast i djup snö. Svärande hoppade hon ur bilen och vinkade avvärjande åt grannen som kom och ville förbi. ”Jag är ledsen, men jag har glidit ned i diket…det är ju rena iskanan under snön. Jag skall försöka få upp den, men…”
Roger som grannen hette såg först irriterad ut, men ryckte sedan på axlarna. ”Hörru du, skall vi skippa jobben idag? Det är nog ödet som försöker säga något åt oss på det här viset. Marie är hemma med Måns som är förkyld. Vänta så hämtar jag dem så kan vi bygga snögubbar med barnen.”
Han väntade inte på hennes svar och missade Ejas och Jespers lyckliga uttryck när de hörde honom.