Missfall på missfall på missfall

När jag gick igenom mitt första missfall grät bara jag, inte Peter. Han såg ut som en fågelholk i ansiktet och förstod ingenting. "vadå hormoner? Ledsen?Jag? Jo...men" Ungefär så lät det. Han hade inte haft något morgonillamående eller känt att magen rustade sig för något stort. För honom var det inget slag i ansiktet och absolut ingen katastrof. "Äh vi testar igen om ett tag. Du skall se att det löser sig." Så sade han och kramade om mig när jag låg hopkrupen i fosterställning på sängen och bara ville dö av sorg. Storgråtande vände jag mitt ansikte upp mot honom och skrek."Du fattar ju ingenting! Det gör ONT! Här!" Jag pekade på mitt hjärta och kurade ihop mig igen. Graviditetstidningarna som låg på sängbordet kastade jag ned på golvet och bad honom ta bort. "Kasta skiten! Jag blir iallafall ingen mamma! KASTA DEM!" När han inte plockade upp dem skyndade jag mig upp ur sängen och greppade den stora högen med lyckliga mammor och barn som hånlog mot mig och slängde ut dem i farstun.

Några dagar senare hade jag landat och förstod Peter lite bättre, men smärtan i min själ fanns kvar som en retande tagg. När jag blev gravid igen förväntade jag mig missfall varenda dag och visst kom det...10 ynka dagar fick jag vara lycklig sedan bar det av till det där förbannade sjukhuset igen för att skrapas. Jag grät och rasade över min kropp och svor att om jag fick ett till missfall skulle jag lägga barn på en hylla långt, långt från mina drömmar.

Så vad tycker ni då att männen kan göra när deras stackars älskade får missfall? Peter och jag pratade igenom ämnet mycket, mycket noga och jag poängterade extra mycket hur viktigt det är att han stöttar mig. Hela vägen. Hur fånigt det än känns. För oss tjejer är det ett stort ögonblick som blir krossat av naturen, och vi blir både arga och ledsna.

Nu måste jag sluta för denna gången, men återkommer snart.