TEMA Tunnel

”Hjälp mig! Snälla ni…hjälp mig! Åh herregud vad ont det gör. Hjälp!” Mannen på båren låg och vred sig hit och dit medan människor i vita rockar passerade. De tittade lite lojt på honom, men bedömde att de andra var i större behov av akut hjälp.
Doktor Andreassen tittade sig runt i den stora hallen och nickade mot en kvinna som höll en handduk över sitt blödande huvud. Syster Eva trippade snabbt fram till kvinnan och stöttade henne. De försvann in i ett av rummen.

Mannen på båren lade sig i fosterställning och skrek med gäll onaturlig röst.
”HJÄLP! Hjälp mig…snälla. ”
De som satt i rummet kände en kall kåre av obehag, men ingen ville eller vågade gå fram och trösta. Allihop i rummet hade skador på ett eller annat sätt och ville bara en enda sak. Komma in till Doktorn, bli omplåstrad och få åka hem. De stängde av öronen och fortsatte läsa sin tidning som de vid det här laget gått igenom ett antal gånger.
Mannen tystnade och låg stilla på båren. Handen som hållit krampaktigt i den tunna badlakanliknande filten låg stilla på lakanet. Inte ens en ryckning syntes. Ögonen var fortfarande hårt hopknipna, men munnen hängde och saliv rann ut på kuddvaret.

Tystnaden var total i rummet och allas ögon var vända mot båren. Efter en stund skruvade de olustigt på sig och pratade sinsemellan om de skulle kalla på läkare, men skrattade till och konstaterade att de ju redan var där. En liten flicka hoppade trots mammans protester ned på golvet och gick fram till båren. Hon petade försiktigt på honom och drog upp täcket över kroppen och ansiktet. ”Så här gör pappa med döingar.” Mamman nästan sprang över golvet och slet till sig flickan medan hon rodnade. ”Min…min…man…är begravningsentreprenör…och…Natassja har varit med där några gånger. Hon viskade något i örat på flickan och satte sig på stolen med henne i knät. En man tittade på mamman. ”Då kanske frun kan se om mannen är död? Ja jag menar…er man…?” Mamman skakade på huvudet. ”Nä jag tycker inte om döda människor. De skrämmer mig.”

Plötsligt ser de filten röra sig och inser först inte att det är mannen som slår ut med handen om och om igen i en desperat rörelse. När filten glider av honom ser de hans läppar mumla något, och en av männen skyndar sig fram. ”Tunneln…jag är i tunneln…änglar…ett starkt ljus” viskar han och tar ett hårt tag i den andres arm. Dörren till rummet öppnas och två sköterskor kommer inspringande. ”Kan ni vara vänlig och backa. Han måste in nu. ”Oh herregud…hur kunde vi missa?” Ojande tar sköterskan sig för huvudet och slänger en blick upp i kameramonitorn som är riktad mot väntrummet. Nästan omärkligt skakar hon på huvudet. Med gemensamma krafter kör de in mannen genom dörren och sekunden efter hörs ett högt skrik."NEeeeeeeej!"