TEMA Ett tal

”Nej, du får ursäkta, men jag fattar inte varför vi överhuvudtaget skall lära oss sådant här.” Emma slog uppgivet med handen över den uppslagna sidan och såg på sin fröken. ”Jag kommer aldrig att använda det här i mitt yrkesliv, aldrig! Det här är ju för professorer och kanske på sin höjd ingenjörer…förresten kunde inte min pappa heller det här, och han är ändå chef.

Emma lutade sig mot stolsryggen och lade armarna i kors över bröstet. ”Tror du att någon av oss kommer att behöva använda det här i vårt liv?”

Fröken ställde sig upp och hyssjade ned klassen. Hon tittade en lång stund över de otåliga tonåringarna och log för sig själv när hon mindes sin egen frustration över algebran. ”Försök att hänga med på lektionerna så lär ni er det här…jag lovar. Det må vara så att ni aldrig mer behöver se ett tal som detta, men det står i läroplanen att ni skall lära er dem, och jag är er lärare.

Hon gick fram till Emmas bänk och lade handen på hennes en arm. ”Jag förstår fullkomligt om du ignorerar det här, men vem vet…du kanske behöver det när du blivit vuxen. Emma slet ilsket till sig armen och blängde på fröken som förövrigt hette Karin och var nyutexaminerad från lärarhögskolan.

Med brinnande entusiasm hade hon fått klassen för några veckor sedan och försökte att inte nedslås av alla elaka kommentarer som de viskande spred på lektionerna. Värst av dem alla var Leo som var ett riktigt sorgebarn. Suddgummin och pennor flög över de andras huvuden, och han var mycket högljudd. På rasterna var han oftast den som tog initiativ till slagsmål och gick omkring som en indianhövding på skolgården med huvudet stolt tillbakadraget och rak hållning.

Konstigt nog satt han tyst för en gång skull och skrev intensivt i boken. Fröken antog att han kluddrade den full med små streckgubbar och hade absolut ingen lust att gå en dust med honom. Med tungan mellan tänderna satt han helt inne i sin egen värld, och till slut beslöt fröken att hon skulle kolla vad han gjorde.

”Nej…men…Leo” Förvånat satte hon handen för munnen medan hon i huvudet undersökte siffrorna han skrivit. Leende vände Karin upp hans ansikte mot sig och pussade honom i pannan. ”Lilla gubben…det här är ju helt rätt. Vad duktig du är.” Rodnande böjde han ned huvudet mot bänken och mumlade något ohörbart. ”Vad sade du?” Fröken böjde sig ned så att deras ansikten var jämte varandra. ”Jag…jag…frågade pappa igår, och han satte sig ned med mig för första gången i mitt liv, och visade hur man gör. Pappa är ju arkitekt och använder sådana här tal. Pojken vände sig rodnande mot sina klasskamrater. ”Det…det…det är inte så svårt…i alla fall tyckte inte jag det.” Han lyste av ett inre sken och log. ”Om ni vill så kan jag hjälpa er.”