Det har legat mitt framför mig en längre tid utan att jag sett det. Men imorse, eller rättare sagt inatt rasade ide´n in i min hjärna.
Imorse skyndade jag att köra iväg mina småttingar sedan satte jag mig hemma och skrev. Rad på rad, sida efter sida. Jag glömde tid och rum, och gjorde inte ens avbrott trots att magen kurrade av ilska.
Mina fingrar glödde mot tangenterna och orden kom så fort in i huvudet ibland att jag inte hann skriva dem innan nästa rad kom.
Klockan tre var jag tvungen att avsluta. Suckande plockade jag ihop mina saker och for iväg för att hämta älskungarna.
Deras glada skrik av glädje fick mitt hjärta att bulta fortare, och när Lilleman hoppade upp i mitt knä och ropade "Ja älskar dig ja mamma." flera gånger i följd så var jag såld. Tårarna låg bakom ögonlocken och lurade när jag borrade in ansiktet i hans hår och snusade in doften av sand, höst och svett.
Ja, gud ja, det är känslor det, det vi har för våra barn.
SvaraRaderaHärligt! Känner igen det där om att idéerna kommer plötsligt och att man bara MÅSTE skriva ner allt innan man hinner glömma! Sen är det ju så att det finns annat härligt i livet (som t.ex. barnen) som man gärna glömmer bort i skrivruset och i första momentet ser som ett ovälkommet avbrott. Sen fattar man ju, det andra RIKTIGA livet är ännu viktigare.
SvaraRadera