Som nyinflyttad till Stockholm på åttiotalets mitt var jag fullt övertygad om att det skulle bli lätt att få vänner, men ack så jag bedrog mig…
Efter att jag annonserat i Gula tidningen och träffat en tjej som verkade schysst, men nästan blivit våldtagen av hennes killes vänner var jag mycket skeptisk. Ute på krogen träffade jag massor av killar som inte bara ville vara vän med mig…de ville ha mer…mycket mer. Min fritid spenderades huvudsakligen på gymmet och i badhuset där jag simmade fram och tillbaka, fram och tillbaka…lika frustrerad som det låter. Telefonen ringde ofta därhemma, men det var bara ytliga vänner som jag bara träffade på discot och dansade med.
Tecknandet jag alltid hållit på med lades på hyllan. Inspirationen fanns inte i gråa betonghus och trottoarer. Skrivandet flödade i min dagbok och på små papperslappar som jag lade i en låda. Söndagarna tillbringades på soffan framför teven där film efter film rullade. Jag grät, skrattade och förbannade…levde mig totalt in i karaktärernas liv. Det blev min ventil för att klara av att bo i storstaden långt från barndomsvänner och familj.
Efter några år hade jag utvecklat en speciell livsstil, men hittade aldrig någon vän att dela den med. Pojkvänner kom och gick, men jag saknade alltid den speciella känslan av att bara höra ihop.
Mitt liv innehöll varken sprit eller cigarretter, jag läste böcker jämt…likaså såg jag film så ofta jag kunde. Orden flödade på sida efter sida som noga placerades i tjocka pärmar. Men framförallt så tränade jag…gymmet blev mitt andra hem, och efter en flytt ut till stadskanten hade jag hittat en skog som jag ofta sprang i eller bara gick ut i för att finna ro. En liten yorkshireterrier vid namn Timmy låg natt efter natt i min säng, och var den som gick vid min sida den en mil långa promenaden till jobbet varje dag. Jag älskade att vara singel och nästan fyrtio. Min kropp var i toppform.
Men jag var ensam…så jävla ensam…tills jag en dag av en händelse sammanfördes med en tjej som har samma tankesätt som mig, och vi for till Mexico på tvåveckors semester två dagar efter att vi träffats första gången. Det blev början på en livstidsrelation.
Återflyttad till Hälsingland efter 40 år i Stockholm och köpt en hästgård, äger två islandshästar, men framför allt är jag mamma till tre härliga ungar varav två söner med ADHD och en dotter med ADD som även lider av utmattningssyndrom. Jag är hemma med henne sedan 2020. På bloggen hittar du noveller, och en början på ditt skrivprojekt, men även berättelser om vårt liv som just nu mest består av att renovera gården och hjälpa dottern tillbaka till livet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Läkarens bedömning
Det har gått några veckor sedan jag ramlade av Tritill, och jag har varit till akuten och blivit genomsökt av en dator. Det onda ville inte ...
-
För första gången i mitt liv har jag läst en e-bok via Ipad. En underlig lite tom känsla, för jag saknade doften av pa...
-
Igår var jag ju på skrivkurs för första gången. Tyvärr missade jag den första gången eftersom familjen låg hemma i maginfluensa, däckade o...
Positivt slut
SvaraRaderaWow, säger jag! Vilken lycka med en sån vänskap och så snabbt :-) Förstår frustrationen med det ensamma livet och allt vad det innebar.
SvaraRaderaHändelserik livsberättelse. Tryggt med en vän för livet.
SvaraRaderaBra berättat kul att få läsa. :)
SvaraRadera