Som nomad skötte jag mina djur och bodde i enkla hyddor som jag och mina vänner tillverkade av det som naturen erbjöd oss just då. Vår mat bestod av kött och örter som vi hittade nära våra bostäder. Att inte ha några band gjorde att jag kände mig fri, och emellanåt stannade jag ute på fjället med djuren och sov under en bar himmel som var fylld av gnistrande stjärnor.
Det var nog den enda gången jag längtade till något annat. För jag var fascinerad av det oändliga över mig och kunde ibland sitta långa stunder och titta i min stjärnkikare. Med bultande hjärta tog jag in sällheten i att vara människa och en liten, liten beståndsdel i livets kretslopp.
Dissa eller hissa, ja. Man måste tro på sig själv, utan att lämna jordytan :-D. Håller tummarna för dig.
SvaraRaderaDet är ett sånt liv man kan längta till ibland, som du beskriver. Men kanske inte leva så hela tiden, förstås. Är bekväm ibland.
Wow vilken text! Di beskriver det så bra, det kändes som att jag var där, som att jag var "jag" i din text. Förstår du vad jag menar?
SvaraRaderavilken frihet som du skriver om
SvaraRaderaGillar "Det var nog den enda gången jag längtade till något annat."
SvaraRadera..att inte äga men vara rik!!!
SvaraRaderaEnkelt innehållsrikt och vackert
SvaraRaderaNöjd människa :)
SvaraRaderaEn bra känsla för nomadlivet!
SvaraRadera