7 november 2010

TEMA Något som kryper

När jag kliver ut genom dörren möter jag samma mörker som inomhus. Strömmen har gått igen, och hela byn är som insvept i en kolsäck. Jag hör grannens hundar skälla, och hur grenar gnisslande gnider sig mot varandra uppe i skogen som ligger bakom huset.


Jag famlar mig huttrande fram till kaminen för att tända en brasa och märker till min bestörtning att vedlåren är tom. Med händerna framför mig går jag sakta in i sovrummet och klär på mig det jag hittar. Byxorna är flera nummer för stora och jag förstår att det är pojkvännens.

Jag stoppar fötterna i kängorna och öppnar den knarrande ytterdörren. Vedboden ligger cirka femtio meter från huset och jag försöker orientera mig efter bodarna som står på var sida om den smala stigen.

Skräcken kryper omkring som förvillade myror på kroppen, och fantasifoster dyker upp i mitt huvud. Helst av allt vill jag släppa det jag har i händerna och skrikande rusa in i huset igen. Strunta i kylan och lägga mig under ett antal varma filtar och vänta till strömmen återvänder.

Jag skrattar åt mig själv och ruskar på huvudet. Vilka idiottankar jag bär på. Strömavbrotten kan pågå i flera dagar ibland, och det skulle dröja innan solen gick upp. Trevande tar jag mig till vedboden och greppar första bästa pinne som jag sedan förpassar ned i papperskassen som alltid förvaras innanför dörren. En sticka tränger in i fingret och jag skriker till. Svärande slänger jag ned lite tändved och backar ut från boden.

En uggla glider fram i mörkret ovanför mig och jag hör vingarnas tunga slag. Hon kanske trodde att jag var ett byte? Snön blåser upp i mitt ansikte och molnen framför månen blir tunnare och släpper fram lite ljus, inte mycket bara precis så mycket som krävs för att snön skall ge ljus åt mina fötters framfart.

Visslande går jag snabbare och snabbare för att börja springa de sista metrarna till ytterdörren. Ångestens klor greppar om mitt hjärta och jag tycker mig se mördare, vargar och häxor som vill mig illa. Flåsande kastar jag mig handlöst in genom dörren och tar snabbt fram alla lyktor vi har. Med tändaren sätter jag fart på lågorna och omfamnas snart av flammande små eldar. Kaminen tänds på några minuter och sprider en mjuk doftande värme.

När gryningen kommer vaknar jag invirad i två filtar, svettig och röd. Två glödande kol i kaminen minner om elden som varit.

7 kommentarer:

  1. Visslandet som en bot för mörkerrädsla har jag själv praktiserat som liten, det funkade faktiskt. Gillade den här texten, ett lite lugnare tempo i den som tilltalade mig.

    SvaraRadera
  2. För mig är du en "feelgood"-författare. Det är mycket kärlek, barn och vanliga människor i dina texter. Texten är spännande att läsa, både för att den faktiskt är berättad på ett spännande sätt och för att jag som läsare är nyfiken på om det blir en "feelgood"-historia som jag förväntar mig eller om det kommer att hända något hemskt.

    Nu vet jag inte om ugglor är ute och flyter i snöoväder rent ornitologiskt, de kanske sitter och trycker i en gran istället, men ugglan fungerar som stämningshöjare. I och med att du kommer så nära fågeln så känns den trovärdig och självupplevd.

    SvaraRadera
  3. Bra och realistiskt beskrivet, jag läser och finns med i texten liksom.

    SvaraRadera
  4. Du får fran en krypande känsla av obehag.

    SvaraRadera
  5. Jag känner mörkrädsla när jag läser din text. Jag gillar skog, natur och vara på landet...men skulle nog inte vilja bo där.

    SvaraRadera
  6. Tycker om.
    Jag Ester och Exet satt i en stuga i skogen 30 minus ute en julafton.
    Ester 1 år, strömmen gått och en varm brasa.
    Så bara veden är inne har man det mysigt :)

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

#ÖstergårnMyskje Första skoldagen med utmattningssyndrom igen

Första skoldagen idag. Slängde ut hästar och hundar tidigt och la in 11-maten i timerhagen som nästan snöat igen. Peter skjutsade oss och Ha...