Trolltagen/Mitt första försök att skriva Fantasy

De kraftiga, håriga fingrarna med skarpa klor gör elegant en rund cirkel av sälgkvisten och virar den hårt runt, runt sig själv innan ägaren till händerna lägger på en lång tuggad kvist som tvinnats hårt. Med snabba, precisa rörelser sätts de två delarna ihop för att bilda en enhet.
Det kantiga, grova ansiktet syns knappt i dunklet mellan träden, men kroppen är stor och otymplig och syns som en skugga mot bakgrunden. Ett par stora öron döljs effektivt av svart tagelliknande hår som räcker långt över ryggen. Fötterna är knotiga och på varje tå syns en kraftig sylvass klo.

En uggla kommer flaxande genom skogen, och trollet stelnar till. Hukande lyssnar han ut i luften, och när fågeln passerar över huvudet kastar han sig upp i luften med förvånansvärd vighet och greppar tag över kroppen med klorna utfällda. Ugglan hinner inte tänka någonting innan dess inre mosas sönder av kraften i de grova händerna. Tunna ben spricker, och genomborrar alla inre organ. Döden är ögonblicklig.

Smackande suger trollet i sig innehållet för att sedan kasta resterna på backen. Han slickar av fingrarna och lunkar iväg med den hemgjorda snaran i handen.

Månen lyser med ett magiskt sken på skogen som omvärvs av ett hotfullt mörker. Ett lågt gutturalt morrande ljud hörs från trollets strupe när han vänder blicken mot den gula skivan.
Sakta ersätts nattens mörker av gryningsljus, och en blyg sol som stiger över jordskivan.

Det är blåbärssäsong och femåriga Eloide och hennes åttaåriga storebror Tor skall för första gången få följa med mormor Märta till skogen. Förmaningar från mamman följer dem ända ut till bilen, och mormodern skrattar när de äntligen kommer iväg.
”Jag tror minsann att er mamma har glömt att hon själv varit liten. Herregud, vad kan hända i den där pytteskogen.” Hon tänder en cigarrett, och lägger i en högre växel.
Samtidigt som mormodern blåser ut röken genom det nedvevade fönstret tittar hon i backspegeln på barnen och känner en härlig förväntan. Det hade inte varit alltför lätt att få dottern att släppa de strama tyglarna om barnen och tillåta dem att sticka iväg på äventyr. Efter skilsmässan höll hon ungarna allt hårdare mot sin avsmalnande kropp, och hade blivit rädd för både mörker och andra människor.

Märta slänger en blick på sätet bredvid sig medan hon pratar högt för sig själv. ”Bärplockare, fästingtång, sjal, regnjacka, och inte att förglömma fika.” Hon skrockar belåtet när hon tänker på de nybakta bullarna i korgen.

Eloide somnar och snarkandet från den lilla femåringen fyller bilen. Tor sitter och spelar på sitt nya Nintendo-spel och är i sin egen värld.

En timme senare är de framme, och när lillflickan väcks av mormodern blinkar hon mot det skarpa solskenet. Gråtande lägger Eloide händerna över ansiktet och kvider. ”Ta bort, det gör ont.” Tor tittar upp från spelet och skrattar. ”Du är en riktig lipsill. Jag förstår inte vad du skall med och göra. Farmor får säkert en massa besvär med dig.” Han rufsar om med handen i hennes ljuslockiga hår och skrattar.
Märta ger deras kinder en snabb smekning.
”Så, så…nu skall vi vara vänner. Eloide har lovat mig att hon skall vara duktig idag. Nu skall vi överraska mamma med en massa blåbär. Tycker ni inte det?” Märta reser sig upp och plockar upp den röda och blåa hinken hon ställt vid sina fötter. ”Kom igen nu raringar!”

Ett högt knakande hörs i skogen som breder ut sig vid sidan av vägkanten där de parkerat, och Eloide får något skrämt i blicken. Märta hämtar ryggsäcken i bakluckan och slänger upp den på ryggen med ett leende.
”Det är nog bara älgkon som hållit till i trädgårdarna runtom här hela vintern. Det kan till och med vara så att hon har fått en eller två kalvar.” Mormodern hjälper Eloide att ta sig ut, och kontrollerar så att strumporna inte hasat ned i stövlarna. Tor tar sig ur bilen för egen maskin, och står och stampar ivrigt.
”Sådär…nu har vi nog allt med oss.” Märta ser nöjd ut och drar igen bakluckan med en smäll. ”Är ni redo?” Båda barnen nickar med tindrande ögon.
”Jaaaa”

Trollet spänner upp ena örat som ett segel, och urskiljer ett främmande språk som han hört förut. Nyfikenheten övervinner rädslan och trollet följer flickan på behörigt avstånd. Då och då glimtar hennes röda tröja fram mellan stammarna, och han stannar till, och står alldeles stilla tills avståndet blir reglerat igen. De skarpa klorna gör långa rivmärken på en del ställen trollet passerar och en skarp kloroformliknande doft känns i luften.
När sällskapet gör stopp för att hämta andan, stannar han upp för att göra detsamma. Den långa tofsförsedda svansen svänger ryckigt fram och tillbaka medan saliv sipprar fram över de skarpa treeggade hörntänderna.

Eloide går tappert framåt utan att klaga, och mormodern tänker just ge henne beröm när en uppstickande trädrot gör att flickan snubblar och slår i knäet på en rund sten som ligger på stigen. En tunn strimma blod rinner nedför benet, och Märta bannar sig själv för att hon glömde plåstren på diskbänken därhemma. Handlingskraftig som hon är hämtar mormodern ett groblad som hon trycker hårt mot knäet.
”Det här stoppar blodet. Gråt inte stumpan.” Märta håller handen över det böjda knäet samtidigt som hon smeker Eloide över kinden.

Tor lyssnar på musik i lurarna, och är inte medveten om att de andra stannat. Han slår i luften med sina låtsastrumpinnar medan han som i en inre bild ser sig själv uppträda inför en stor folkmassa. Tor tycker sig förnimma en skugga av något stort i ögonvrån, men intalar sig själv att det är inbillning. Det mörka håret är klippt i senaste innefrissan och kläderna är inte alls gjorda för skogspromenader. Tennisskorna kippar lite av vattnet som sipprade in när de gick genom diket vid vägen.
”Tor!” Pojken går vidare utan att ta notis om skriken bakom sig.
”TOR!” Han anar ljudet av något utanför musikvärlden och tar av sig lurarna.
”Vänta!” Farmoderns röst hörs långt ifrån, och när han vänder sig om ser han henne och systern som två små prickar.

Trollet följer den lilla figuren med bara några meters avstånd emellan. Han sniffar i luften, och hör ljudet av ett underligt dovt dunkande och plingande. När han går några steg närmare går det nästan att röra vid den stadigt gående pojken. Morrhåren rycker på trollet.
När Tor stannar, stannar den efterföljande.

Eloide kommer springande mot Tor, och ler glatt.
”Titta vad farmor gjort. Ett plåster av ett blad” Det ljusa håret studsar mot axlarna. Tor vänder sig helt om och hänger lurarna runt halsen. Skrattande sträcker han ut händerna mot systern.
”Lilla dumsnut, du är en riktig snubbelfia.” Barnen hoppar runt i ring fortare och fortare tills de dråsar omkull på stigen.
”Res dig upp…jag vill inte ha några myror på mig.” Eloide borstar av byxorna och möter mormoderns blick när hon kommer mot dem.
”Kan vi inte fika nu? Snälla?” Märta skrattar och tar Eloides hand i sin.
”Senare, när vi plockat blåbär. Vi har ju inte ens kommit fram än.” Hon sätter sig på huk bredvid barnen och pekar bortåt.
”Där borta är mitt och morfars hemliga ställe.” Hon reser sig upp och de fortsätter att gå.

En söt doft som trollet känner väl igen slår mot hans sinnen, och får honom att slicka sig runt munnen. När Eloide kommer i full fart hukar han sig bakom några buskar. Benen darrar av förväntan. Trollet lägger sig tätt mot backen och skulle lätt kunna tas för en vanlig grå stor sten.

Som vanligt är det hemliga stället fyllt av blåbär som bara väntar på att bli plockade. Märta ställer sig på knä, och ropar till sig Eloide som hittat en fjäril och studerar den fascinerat.
”Hjälp mig nu här, så fikar vi när hinken är halv. Tor sätter sig där borta med en egen hink.” Pojken grimaserar och mumlar lågt något om orättvisa och att det inte alls är kul att vara störst, men lyder mormodern.

Den söta doften fyller hela trollets sinne, och trots att han helst vill gå iväg vägrar benen att lyda honom. Ett litet centrum uppe i hjärnan propsar på att han skall undersöka saken, och med bankande hjärta går trollet iväg en bit därifrån.
Han tittar med jämna mellanrum mot samlingen i gläntan, och slappnar av mer och mer. Det här är ju faktiskt hans marker, och han vet var varje klyka och sten finns. Med stor precision mäter trollet ut det exakta avståndet och lägger sedan ut snaran på backen för att täcka över den med några löv.

Eloide tröttnar efter bara några minuter och sätter sig på en liten stubbe som sticker upp genom snåren. Hon stoppar in en näve blåbär och hennes läppar antar en blå ton.
”Jag går och pinkar.” Hennes röst är bestämd och tål inga motsägelser. Märta tittar inte ens upp, bara viftar lite med handen.
”Skrik om du behöver hjälp. Använd några löv för att torka dig.”
Eloide går en liten bit ifrån gläntan. Några fladdrande fjärilar tilldrar sig hennes uppmärksamhet och hon går längre och längre in i skogen.

Trollet studerar intresserat den lilla flickan, och lägger sig tätt mot backen medan knakande kvistar och ett lågt fnitter visar att hon kommer närmare och närmare. Hans kropp darrar förväntansfullt.

Eloide hukar sig och kissar för att sedan torka sig med några stora tussilagoblad hon hittat på backen. Två stora Sorgmantlar svävar fram och tillbaka över hennes huvud som om de retas. Dyker ned mot Eloides famlande händer och snuddar vid de blonda lockarna för att sedan som en svart projektil fladdra upp högt, högt i det blå.
Flickan följer fjärilarna med blicken uppåt och tänker på kompisarnas avundsjuka när de får se hennes fynd. Förvisso hade bästisen Ella visat upp en utländsk jättefjäril på dagiset förra veckan, men en svensk sådan skulle nog imponera ännu mer.

Med droppande saliv och kurrande mage hör trollet att bytet kommer mot honom. Skrattet klingar i skogen, och några fåglar som ser honom försöker varna flickan högljutt genom att kvittra högt och skärande.
Eloide tappar plötsligt sikte på fjärilarna och tittar ned mot backen igen. Hon tittar sig runt och blir ledsen när hon inte kan se mormodern, men rycker karskt upp sig och bestämmer sig för att klättra upp i ett träd som mamman lärt dem. Lite längre fram ser Eloide en stor ek som verkar vara perfekt, och skyndar sig ditåt.

Den hemgjorda snaran är osynlig för ett otränat öga, men ack så effektiv.
Trollets grova hårbeklädda hand drar snabbt i den smala tåten och ett högt skrik av skräck hörs från Eloide som rycks omkull.
Innan hon hinner skrika mer lägger trollet handen över hennes mun, och med ögon fulla av fasa ser flickan för första gången i sitt liv det som diskuterats i hemmet sedan några år tillbaka.
”Ta bort, det gör ont!” Hennes ord är otydliga, och handen som täcker munnen vägrar släppa sitt grepp. Eloide känner att hon lättar från marken och ser skogen flimra förbi när trollet med snabba steg tar med henne allt djupare in i mörkret.

Flera hundra meter därifrån har mormodern oroligt stoppat plockandet och går runt skrikandes på Eloide.
”Älskling! Var är du?” Hennes blick flackar fram och tillbaka över allt det gröna, och hon letar febrilt efter flickans röda tröja. Tor står bredvid henne med den röda hinken i ett stadigt grepp.
”ELOIDE!” Han skriker av sina lungors fulla kraft och lyssnar sedan länge innan han skriker igen.
”ELOIDE!”

Det börjar mörkna och huttrande går mormodern och Tor runt, runt i skogen. Hon har pratat med både polisen och mamman flera gånger, och det står tre blinkande polisbilar i en rad på vägkanten.
Märta har skrikit sig hes, men skriker ändå. Ett ljudlöst panikartat ljud som etablerar sig i strupen, men förvägras av stämbanden. Ögonen är röda av allt gråtande, och hon håller armen runt dottern, som med armarna runt sig själv desperat tittar ut i det mörka.
”Var är Eloide? Vad är det som hänt min älskade unge?”

Med varsamma händer lägger trollet ned den lilla flickan bredvid sina egna barn som också sover, men gnyende rör sig när de känner doften av fadern. Han hälsar på sin maka genom att gnugga näsa med henne, och pekar på sitt fynd. Trollhonan petar på Eloide och drar i hennes hår så att hon grimaserar i sömnen. Tårarna har skapat röda spår på huden, och några kvistar har rispat hennes händer blodiga.
En efter en vaknar barnen av den söta doften av blod, och gör sig beredda att äta.

Plötsligt vaknar Eloide och gnuggar ögonen medan hon sträcker på sig och gäspar stort. När ett av trollbarnen sticker in sin klo för att försöka fånga hennes tunga öppnar Eloide skräckslaget ögonen och ser de groteska trollbarnen. Vilt skrikande drar hon sig utåt kanten av det stora hålet som gjorts i marken, och känner marken rämna. Trollhonan fångar henne med ena fingret och håller Eloide framför sitt ansikte för att studera henne bättre. De gigantiska ögonen är bruna med en gul smal skåra i, och det enda som kan kallas vackert är ögonfransarna som är tjocka och svarta.
Flickan sparkar och skriker på hjälp medan trollen tittar på varandra och konstaterar att de stött på något de träffat förut. De minns att köttet smakar lite sött, men att benen var skarpa och stickiga i munnen.

En polisman ser något underligt i skenet av ficklampan och går fram mot platsen. Han lyfter upp en rund träkonstruktion modell större, och hittar en bit rött tyg som kommit i kläm mellan slanorna. Polismannen tar stånkande med sig fyndet till de andra. Märta nästan springer fram mot dem, och pekar upprört på tygbiten.
”Det är Eloides, det är jag säker på.”
En äldre man kommer haltande gående längs stigen och skrockar när han ser snaran.
”Jodå, den där ser vi inte mer. Stackars tös. Hon har hamnat hos trollkonan.”
Mannen lägger handen på Märtas axel och ser beklagande ut.
”Det är många år sedan sist nu, men jag kan tala om att jäntan aldrig kom tillbaka.” Han vänder sig mot poliserna. ”Det måste väl ni veta om förresten? Ni letade både länge och väl innan ni gav upp.”
Poliserna ruskar på huvudet.
Märta ser med stora oförstående ögon på mannen. Hon ber honom hyssja ned sig när dottern kommer mot dem, men hinner inte stoppa honom från att säga de avslutande orden.
”Vadå ge upp? Ni kan väl inte ge upp ännu? Eloide har säkert bara gömt sig under en gran precis som vi lärt henne. Hon är en smart tjej.” Snyftningarna rister genom hennes kropp, och hon kryper ihop på huk. ”Hon är ju bara fem år. Vilken Gud tar livet av ett så litet barn?”

Trollbarnen slickar frenetiskt på revorna på händerna, och på knäet som börjat blöda igen. Eloide vrider sig i trollhonans hand och sätts ned i boet. Krafsande drar ungarna av klädesplagg efter klädesplagg för att sedan ta sig an uppgiften att bita ihjäl flickan. Trollparet står tysta och betraktar sina små medan del efter del slits bort.

Till slut tvingar mörkret polismännen att avsluta letandet. De gör allt för att trösta familjen, men kan inte göra annat än lova att fortsätta dagen efter.
”Vi kommer i gryningen…” En ung nyutexaminerad polis lägger tröstande en hand på Märtas, sedan kliver han in i bilen och kör iväg
.

Den gamle mannen haltar hemåt viss om att de aldrig kommer att lösa mysteriet med den försvunna flickan. Dottern hade aldrig kommit tillbaka och han var fullt övertygad om orsaken.