TEMA Översvallande

Amanda plockade ihop skolböckerna, och lade dem i väskan för att sedan med långsamma steg gå nedför den gråa marmortrappan som var fylld av underliga forntida växter och djur. Hon stannade några sekunder och betraktade en trilobit som läraren berättat var en utdöd djurgrupp som fanns under den tidsperiod i jordens historia som sträcker sig från Kambrium till slutet av perm.
Amanda böjde sig ned och lade förundrad handen mot den kalla marmorn där djuret var inbäddat. Tänk att de där små underliga djuren levat i hennes värld. Hon skrattade och reste sig upp. Vad världen var förunderlig ändå, så fylld av mirakel.

När hon kom ut genom porten kom en snöboll flygande och smashade in med ett högt ”kloffs!” i hennes ansikte. Det gjorde ont, så ont men Amanda vägrade att ge de som kastat ynnesten att se hennes tårar. Fort härifrån! Titta inte på dem, bara gå fort.
Steg för steg tog hon sig längre bort från gänget som såg efter henne medan de viskade sinsemellan.

Solen sken och Amanda kände att svetten sipprade innanför den tjocka vinterjackan som hon noga stängt. 10, 11, 12, 13… Amanda räknade tyst för sig själv. 14, 15, 16…
Den lilla svarta asfalterade vägen som ledde bort från skolan tedde sig oändlig.
Amanda höll hårt i väskan som dunkade i jämn takt mot hennes smala höft. 17, 18, 19…underligt…ingen kom efter…eller?

Tystnaden runt Amanda exploderade plötsligt av ett högt glatt skällande, och en stor svart hund kom springande mot henne med en pojke hängande i kopplet tätt bakom. ”Amanda, stoppa honom! Jag orkar inte…”
Den svarta hunden hoppade upp på henne, och slickade det hjärtformade ansiktet som var prytt med två blågröna ögon, och ett trassel till hår. ”Bello! Ner!” Lättnaden gjorde att Amanda grät, och brodern som kom springande ropade strängt till hunden. ”BELLO! NER! Du gör ju illa Amanda.”

Han lade armarna runt systern och vyssade henne. ”Så, så…du vet ju att han kan vara lite översvallande i sin hälsning ibland.” Brodern klappade Bello och kramade Amanda en lång stund. ”Nu går vi hem systeryster, mamma väntar med maten.”

Hand i hand gick de två syskonen hemåt, medan sex par ögon besviket följde deras steg.