Tema Kvast

Farfar och jag var på den årliga promenaden då vi skulle plocka ihop kvistar och förena dem till en ordentlig kvast som farmor skulle kunna sopa verandan med. Farfar gick några steg före mig, och jag såg röken från pipan ovanför hans huvud. ”Ella lilla, här känner du väl igen dig? Gör du inte?” Han vände sig sakta om och kisade mot solen som lurat sig in mellan träden. Jag skakade på huvudet och kände en rysning längs ryggraden. ”Är det här Pelle Svensson blev anfallen av björnen?” sade jag och ville nog helst av allt att vi tog oss hemåt så fort som möjligt.

Farfar skrattade och skakade på huvudet. ”Åhnej, det är vid idet…borta under stortallen du vet..” han skrockade för sig själv och mumlade. ”Det är nog bara en nollåtta som klarar av att missa ett helt ide. Ingen från byn skulle göra en så idiotisk grej.”

Jag gick ikapp farfar och tittade allvarligt på honom. ”Än vargar då? Finns det några sådana här?” Jag skyndade på stegen för att ligga jämsides med den trygga lunkande gestalten som inte såg på mig utan pratade med skogen. ”Nog finns det varg alltid, men de visar sig inte för folk, så dumma är de inte.”

Farfar stannade och tog in på en liten stig som knappt syntes. ”Här är mitt hemliga ställe för björkris. Farmor skall ha det bästa, och det finns här.”
Jag följde efter oh höll nästan på att missa stupet som började tvärt efter att jag kommit fram till honom. Han lade en hand på min underarm och hyssjade mig. ”Vänta här så kommer jag strax.”

När fem minuter gått var jag både otålig och rädd. Mina öron var på spänn och minsta rörelse fick mig att hoppa till. Precis när jag började misströsta öppnades ett stort buskage, och farfar kom ut med massor av tillskurna kvistar som var hopbundna av ett långt spännband. ”Nu går vi hemåt” sade han på väg från stället ”Farmor bjuder säkert på fika när vi kommer hem.”

Han gav mig en av sina sällsynta kramar och lade ena handen på min axel. ”Du var väl inte rädd?” Jag hörde det trygga tjoffandet av hans stövlar och kände doften av piprök runt honom. Jag lutade huvudet nedåt och tittade i backen. ”Jo, jag trodde du lämnade mig.” Farfar stannade och ställde sig på huk. ”Det finns inget farligt härute i skogen. Det är i stan det finns risk för att råka ut för något. Djuren är dina vänner”