Anna blundade när ljudet nådde hennes små öron, och trevande tryckte hon ned nästa. Den här gången ljöd klangen från pianot mycket bättre, och stärkt av det klättrade Anna omständigt upp på pianopallen för att nyfiket fortsätta sin utforskning.
Mammas lektioner med storebror hade pågått i många år nu utan att han lärt sig speciellt mycket. Anna snappade dock upp det mesta och smög till det stora svarta pianot när ingen såg henne. I alla fall trodde hon att ingen såg henne.
Bakom dörren stod mamma Katrin och höll sig för munnen av andakt. Hennes lilla treåring satte sig vid pianot, lade händerna smeksamt över tangenterna, och tryckte sedan ned dem försiktigt med en mjukhet som Katrin försökt lära sin son i evigheter utan att lyckas.
Tårar rann nedför Katrins kinder när hon insåg storheten i att dottern ville ta upp ett intresse som fyllt mammans alla barndomsår, och numera var hennes levebröd.
Vackert om medfödd talang!
SvaraRaderaHåller med Ethel helt och fullt! =)Gillar texter i koncentrat!
SvaraRaderaDessutom tycker jag att du lyfter fram det faktum att vi människor lär av livet. Mamman räknade ju med att sonen skulle lära sig spela, men blev glatt förvånad när dottern hade känsla för det. =)
SvaraRaderaUndrar hur mamman tänker när sonen inte riktigt lyckas bli det hon vill att han ska bli.
SvaraRaderaTänker också på sonens relation med mamman angående denna besvikelse, får en att kunna spinna vidare på rätt mycket kringhistoria.
SvaraRaderajag vart tårögd jag :)
SvaraRaderaEtt väldigt intressant ämne du skriver om, detta med barns intresse och förmåga att lära. För pojken kanske lektionerna blev ett måste, men för lillasyster något spännande och lite förbjudet som hon inte får ta del av. Något att tänka på; hur väcker man intresse hos ett barn för något? Genom att erbjuda det eller genom att inte erbjuda det?
SvaraRaderaLång kommentar idag, till en intressant text! :)