TEMA Maktkamp

Att vara mamma innebär en ständig maktkamp, och våra tre ungar har en grym förmåga att utveckla dessa moment exakt fel tidpunkt.
När bilen är startad och klockan tickar iväg startar ett ord en hel lavin av andra, och det dröjer inte länge förrän lugnet är borta från skomakarbacken.
Det flydde genom skorstenen på lätta vingar i samma ögonblick som Zabine såg att de snygga jeansen låg mitt framför henne i klädskåpet och bara väntade på att få två ben i sig. Eller varför inte en av de dagliga episoderna vid frukostbordet då Lilleman hällt upp mat, och upptäcker att storebror minsann fått fler flingor än han, eller…ve och fasa fått något helt annat än honom. Jag vill, jag vill, jag vill haglar genom luften.

Denna maktkamp kan få den friskaste på knä, och jag brukar i bakhuvudet mumla orden ”Det är bra att de är envisa, det är bra att de är envisa.” som ett mantra.
Min mamma var så blyg att när hon som ung fick chansen att vara med i teve och sjunga för en känd man bangade hon på grund av sitt handikapp att inte våga.

Som mamma präntade hon i oss barn att aldrig, aldrig backa, och att vi duger som vi är oavsett klädsel, och frisyr. Hennes uppfostran har gjort mig och min syster till två jag-klarar-mig-själv kvinnor, och våra män måste vara starka i psyket annars pallar de inte med oss. Att sätta upp en hylla på väggen klarar alla, men ibland möter jag de här tuttinuttiga tjejerna som alltid ringer efter sin pappa eller exet för att få hjälp.
Då vill jag ta dem om axlarna och skaka om dem rejält medan jag skriker. ”Herregud jänta, försök själv. Det är av misstagen man lär sig.”
Naturligtvis gör jag inte så, men det kliar i fingrarna när Peters ex ringer och beklagar sin nöd.


Min mamma och jag har alltid fört en het maktkamp hemma, och till slut eskalerade det med att jag flyttade hemifrån, och skaffade mig ett eget bo. Jag ville klara mig själv, och gjorde det naturligtvis utan några större problem.
Underligt egentligen att när man är singel längtar man sig sjuk efter någon att bo med, men när man är sambo eller gift längtar man efter egen tid.
I alla fall sägs det så.
Jag sitter nöjd och glad på min plats i livet, men skulle gärna vilja ha ett jobb att tuta iväg till om dagarna. Inte så att jag inte trivs hemma, och att det är tråkigt…nej, nej…det är mer känslan av att kunna bidra med pengar till hushållskassan.

Nä nu skall jag stänga igen för att ta itu med det som kanske kan skapa pengar… skrivandet.

Ha en underbar dag!