Dagboksinlägg 12 juni/Vart skall det sluta?

Åskknallarna rullar över vårt hus och jag kastar mig upp för att betrakta det underbara skådespelet från vårt vardagsrumsfönster.
Klockan är bara halv sex och solen är på väg upp, så det är spektakulärt vackert. Jag älskar att bo här.
När jag surfar in på aftonbladet möts jag av rubriken TRE UNGA SKJUTNA I ÅKERSBERGA och förfasas återigen över vart världen är på väg. Vart skall det sluta? När skall människor ställa sig upp och protestera mot överfulla klasser i förskola, sexårs och skola? När skall regeringen inse att det inte är okej att stoppa in barnen på förvaringsställen där pedagoger kämpar i motvind?
När skall det införas strängare straff om du gör brott?

Den här jävla krämmentaliteten i Sverige där alla skall behandlas med silkesvantar fungerar ju uppenbarligen inte. Det blir fler och fler kriminella, och när de intervjuas berättar de just om frånvarande föräldrar, längtan efter närhet och framförallt övergrepp av både kamrater och vuxna. De har varit ensamma i mängden som det gärna blir när flera individer körs ihop ofrivilligt på ett ställe. En del formar sig efter den allmänna viljan medan vissa sticker ut på ett eller annat sätt och slås ned.

Samma dag som min äldsta pojke förflyttades från vår dagmammas stränga, rättvisa, kärleksfulla omsorg till sexårsverksamheten, lärde han sig snabbt orden "Jag hatar dig, fuck off och jag vill inte." Sorgligt nog konstaterade jag att de som lärt honom dessa ord var sådana barn som kom tidigast till skolan och hämtades sist från fritiset. De var busungar som gjorde dagliga hyss, slogs med varandra, andra killar och slog sönder saker.
Razmus började dagis som fyraåring eftersom jag ville ge honom en stadig grund hemifrån för att ha med sig som äldre.
Så hur tror ni att det gick?
Min lilla ängel som var lugn och duktig på alla sätt, mycket ordrik och lyckligt ovetande om livets avigsidor blev mobbad en vecka senare. Slagen, nedtryckt i backen med en hockeyklubba över munnen, nypt mm, och jag vet säkert inte hälften av det skedda.
Vi gick till rektorn som förnekade händelserna. "Lärarna säger att det inte pågår någon mobbing, och jag har varit där på besök i veckan...Olberga är en jättefin och lugn skola."
Jag tillbringade mycket tid där för att stävja elevernas tjafsande och ja...vad säger man. Det var inte bara Razmus som råkade illa ut.

När terminen var slut flyttade vi Raz till en nybyggd större skola med 24 elever i motsats till de ynka fyra  som gick i hans klass i Olberga. Stackars lilla vännen...det var tufft. Men han blev inte retad och skapade sig en plats bland de andra MEN nu blev han stökig, och provocerade ständigt sina klasskamrater och lärare. Puh!
Idag börjar det lägga sig, men den här terminen har vår lilla treåriga son blivit slagen av en jämnårig kamrat minst en gång i veckan. Lilleman är som sin bror, coollugn och sköter sig själv, och provocerar tydligen de som inte är så.
Gissa om jag funderar på att skippa förskolesystemet och vara hemma med min minsting?

Nu är jag ju ofrivilligt arbetslös och passar då på att hämta barnen efter halva dagarna, för de vill ju iväg och leka med sina jämnåriga. Lilleman skall eventuellt flyttas, men jag hoppas att den lilla elakingen i klassen lugnar ned sig och blir vän med min lille son istället. De är ju jämnåriga för sjutton.

Vart är vi på väg?
Finns det egentligen någon valfrihet längre?
Vad tycker ni?