”Swosch!” Grenen sveper ned i full fart över tältet som Anna och de andra tjejerna satt upp några timmar innan mörkrets inbrott. Med full kraft dunkar den hårt i deras spensliga unga kroppar som snabbt väcks upp efter att ha befunnit sig i drömmarnas värld. Flickorna springer yrvaket ut i hällregnet och försöker orientera sig fram mot stigen som leder till den lilla byvägen där de parkerat jeepen.
”Ni får aldrig gå ifrån kompassen och kniven, aldrig!” Så hade guiden som lett dem ut till lägret i djungeln sagt, sedan vände han sin jeep och for därifrån.
Chockade och rädda för naturens krafter springer de efter varandra i ett långt led. Flickorna bär kläderna under armen, och trots att de är medvetna om hur viktigt det är att ha på sig byxor och tröja för att klara sig något sånär från blodiglar och andra kryp kommer de sig inte för att stanna och klä på sig. Kängorna är halvknutna, och regndropparna ligger som en tunn hinna över kroppen.
Anna kan inte se mer än en meter framför sig eftersom regnet öser ned. Hon hör klafsandet av sina kängor, och de stora bladen slår emot Annas kropp när hon tränger sig in bland dem.
”Tigrar då? Finns det några sådana?” Anna minns sin egen fasa då Serena ställt frågan hon själv länge burit på tungan, och hur guiden kisat mot Serena och besvarat henne.
”Det finns, men så länge ni håller ihop, och turas om med att vakta elden är det nog ingen fara. Byborna har förvisso sett spår här i närheten, men, nja…jag tror vad jag vill om den saken.”
Theresa knackar Anna på axeln. ”Är det långt kvar? Jag fryser.” Kvinnan huttrar och är blå om läpparna. ”Inte visste jag att det var så här kallt i djungeln. ” Hon tittar sig runt så gott det går. ”Jag tycker det här är kusligt.”
Anna klappar henne lugnande på handen. ”Jeepen borde stå här fram….” Innan meningen är uttalad hör de ett högt brusande ljud som ökar i styrka. ”Vad i…?”
Där vägen varit fanns nu en strid flod som drog med sig träd, jord och annat.
Theresa högg tag i Annas arm och grimaserade. ”Vi…vi…vi är fast här.”
Resten av tjejerna stannar tvärt och skriker högt av rädsla.
Anna hyssjar dem och harklar sig medan vattnet rinner över hennes halvnakna kropp. Allt hon lärt sig på överlevnadskursen spolas genom huvudet som en reklamfilm, och hon tittar ut över skaran av blöta, rädda kvinnor.
”Vi…vi måste gå tillbaka till lägret.” Ett stön hörs från resten av ledet. ”Jag är ledsen hörni, men det bara är så. Kniven ligger kvar i tältet, och kompassen likaså. Maten hänger i trädet intill och alla sjukvårdsartiklar ligger i ryggsäcken.” Hon slår ut med händerna. ”Jag drabbades av panik som er…ville bara hem till tryggheten och värmen på hotellet.”
Agnes skriker högt. ”jag vill hem! NU! Min pappa har inte betalt er för att döda mig.” Hon drar i de blöta kläderna med perfekt filade naglar som är illröda. ”Han sade att det här skulle vara som Mulle-lägret när jag var liten, men hittills tycker jag att det varit skit.”
Anna samlar ihop kvinnorna och börjar gå tillbaka till tältet. ”Följ efter mig, och titta noga var ni sätter fötterna. Förresten…” Hon vänder sig om. ”Är det någon av er som fick elddonet med sig? Om vi skulle behöva göra en brasa menar jag.” Kvinnorna skakar på huvudet med sorgsna miner.
En tjej banar sig väg förbi de andra mot Anna. ”Hittar du tillbaka? Jag menar…guiden hade ju svårt så…”
”Jag hittar…” Tror jag, lägger hon till i huvudet och ler.
Ett plötsligt skrik från bakre delen av ledet ekar i djungeln och får fåglar att flaxa iväg, och nyfikna apor att fly.
”Jag är biten…hjälp jag är bit…”
Kvinnan tystnar och sätter sig på huk med händerna lindade runt ena vristen. ”Något svart, jag såg något svart, sedan bara smärta.”
Anna ser två röda märken tätt intill varandra, och trycker prövande mot såret så att något gult, slemmigt kommer ur det. ”Orm.” konstaterar hon och försöker få ur giftet.
”Det kan vara vilken sort som helst, djungeln dignar av sådana där odjur. Jag trodde att kängorna skulle räcka, men uppenbarligen…” Anna sväljer resten av orden och håller ut handen mot regnet som fortfarande öser ned. ”Vi kommer att bli tvungna att torka alla våra kläder när vi lagat tältet.” Om det finns kvar…tänker hon för sig själv.
Theresa knackar Anna på axeln. ”Hur ser det ut? Kan hon gå?”
Anna tittar frågande på Emma som nickar. ”Troligtvis är ormen inte giftig, det skulle du märkt av nu.”
När de gått en timme, men inte hittat sitt läger stannar Anna och ropar med förtvivlan i rösten. ”Jag är rädd att vi gått vilse…och…kompassen ligger kvar tältet.”
”Menar du att vi kommer att dö här?” Theresas röst ligger på gränsen till panik.
”Det enda jag vet med bestämdhet är att vi i nuläget går runt, runt. Jag har under vandringen gjort små märken i träden för att se hur det ligger till, och ja…” Anna rycker på axlarna. ”Dö skall vi ju alla så småningom.” Hon inser vad hon just sagt och sträcker upp händerna i luften. ”Glöm det där sista jag sade. Naturligtvis klarar vi oss. Jag är ju utbildad i överlevnadsteknik.” I huvudet lägger hon snabbt till ”I Sverige.” Anna pekar mot en stig lite längre fram. ”Vi går där, och försöker hitta ett bra träd att klättra i, och du…” Hon pekar på den ormbitna kvinnan. ”Skrik om det blir värre. Är det ormbett så klingar smärtan snabbt av.
Med leriga kängor tar kvinnorna sig uppåt med hjälp av utstickande grenar och blöta händer, nedslagna fulla av tankar.
Anna hittar ett märke i ett träd och ser fundersam ut. Hon hittar ytterligare ett efter några meter, och letar febrilt efter nästa. Det känns som om något manar henne vidare, och efter ytterligare en halvtimme ropar Theresa med trött röst att de måste stanna. ”jag är helt slut Anna, och de andra känner säkert likadant.” Hon sveper ut med handen. ”Snart mörknar det, och både du och jag vet att vi måste bygga ett läger, ett tillfälligt sådant. Tigrar jagar på nätterna.
Ett knakande hörs från ett buskage några meter fram, och en skugga syns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.