TEMA Något trasigt

”Sch, säg ingenting ungar…och väck för guds skull inte mamma.” Pappa satte handen för våra munnar och pekade mot sovrummet där mamma låg hopkurad i fosterställning och sov.
”Men? Varför?” Petters röst var gäll och han var precis på väg in till sovrummet när pappa högg tag i hans arm.
”Vi skall tvätta.”
Vi tittade på honom som om han blivit galen, och Carola fnissade.
”Du kan ju inte sådant. Mamma brukar säga till oss att hennes plats är i huset, och din utanför. Förresten…” Carola tog min hand och drog mig till sig. ”Pia kan tvätta. ”Hon väntade några sekunder innan resten av meningen kom. ”Pia skall ju flytta snart, och måste klara sig själv.”

Orden hon sade var ett direktreferat av mamma. Mamma var stenhård…när jag flyttade hemifrån skulle jag kunna allt som behövdes för att klara mig själv. Ingen skulle kunna säga att hennes dotter inte kunde tvätta, laga mat och städa.
De sista veckorna hade varit tuffa för mig. Den ena uppgiften var tråkigare än den andra, men det var ingen ide´att trotsa. Snart skulle jag ha min egen lägenhet där jag bara jag skulle bestämma.

Pappa öppnade dörren ned till källaren och hyssjade Petter som började sjunga på en hip-hop låt han för tillfället diggade. En efter en gick vi nedför den branta trappan och höll oss i stången för att inte ramla.

Nere i tvättstugan stannade pappa och tittade sig omkring. Han slog ihop händerna med en klapp, och gnuggade dem mot varandra.
”Okej, Carola…du tar allt rött, Petter tar allt svart, och du Pia plockar ihop allt vitt. Jag kan samla ihop allt blått.”
Kasse efter kasse fylldes med kläder, och jag hittade min lila klänning som jag letat några månader. Den hade ramlat ned bakom tvättmaskinen.
”Sådär, är alla klara?” Pappa tjoffade in den blåa tvätten, och sprutade på lite fläckmedel på jeansen som fått gräsfläckar när vi spelat brännboll i trädgården. ”Det här är väl inte så svårt? Eller hur Pia? Hur känns det att snart få flytta? Kommer du inte att sakna tjafset i badrummet när ni skall ta morgonduschen, eller våra kaosartade frukostar?”
Jag skakade på huvudet.

En timme senare gick pappa ner i källaren, men kom upp med ansiktet rött av ilska.
”Varför sade ni inget?” Han smällde igen dörren med ett högt brak som väckte mamma och fick henne att komma rusande.
”Vad i all världen står på?” Håret stod åt alla håll, och hon gnuggade ögonen med knogarna. ”Varför har ni inte väckt mig? Klockan är ju snart tio.”
Vi pekade på pappa som med ens såg väldigt skyldig ut.
”Vi ville överraska dig, eller…rättare sagt jag ville göra det. Du brukar alltid klaga på att jag inte gör något, och…äh, faan också…allt blev så fel…”
Mamma drog på sig morgonrocken och satte sig vid köksbordet med oss barn.
”Vänta lite nu…hjälpa? Vad menar du med det? Och varför smäller du så hårt i dörren?”
Pappa söker min blick som för att få stöd.
”Vi har tvättat kläderna, men…” han sänkte huvudet mot bröstet och såg ledsen ut. ”Det har hänt en liten olycka därnere, eller…rättare sagt två.”
Mamma reste sig upp, satte på sig kläderna och nästan sprang nedför trappan till källaren.
Ett högt skrik får oss andra att skynda oss ner.

Inne i tvättrummet hittar vi mamma med en blå chiffongklänning i famnen. Den är delvis söndersliten och har fått stora hål här och där som antagligen orsakats av fläckmedlet.
”Läste du inte på tvättanvisningen? Inte mer än trettio grader, och aldrig, aldrig några fläckmedel. Snälla rara älskade du låt mig sköta sådant här i fortsättningen. Jag skulle ha haft den här nu på lördag.”
”Jag…jag…jag…ville…” Pappa stammade och ögonen var sorgsna.

Plötsligt log mamma och kramade om honom.
”Jag är tacksam att du försökte, men som sagt…låt mig göra det här. Du är bättre på att mecka med bilen än mig, och mycket, mycket bättre på att klyva ved.” Hon skrattade till och smekte honom över kinden. ”Jag skulle säkert misslyckas totalt därute. Både med bil och yxa.”
”Så…du…är inte arg längre?” Pappa tittade mamma djupt i ögonen och lade underläppen över överläppen.
”Nej, jag är inte arg. Låt det inte hända igen bara. Nä kom nu så äter vi frukost. Jag bjuder er på pannkaka om ni vill."
Vi barn jublade och sprang om varandra uppför trappan.