TEMA Försköna

Leo var snart sjuttio fyllda, och dagarna segade sig fram efter fruns alltför tidiga bortgång. Han saknade det vanliga gnabbandet, och letade doften av hennes tvål på morgnarna när han vaknade.

Sängen hade blivit så underligt stor tyckte Leo, och lade några kuddar under täcket på Annas sida för att få visionen av att hon låg och sov bredvid honom. Den röda väl använda morgonrocken blev pricken över i:t och han kände sig inte så ensam längre.

Men livet består ju av annat än att sova, och solen tvingade obarmhärtigt upp Leo som först drog täcket över huvudet, men sedan håglöst steg upp och satte sig vid det tomma frukostbordet.

En annons i tidningen fick honom att rycka till. En kvinna som var sextiotre år sökte en äldre gentleman som hade förmågan att njuta av livet, älskade att resa, och fortfarande bar hår på skallen.

Leo tittade sig omkring i sin lilla lägenhet, och blåste bort dammet som samlats på flaggorna han och Anna köpt på sin semester i Frankrike för trettio år sedan. Efter det tog han upp kammen och kammade de tunna fjunen som fortfarande fanns kvar på huvudet.

Med tungspetsen i mungipan skrev han ett brev till kvinnan och försökte att inte låta skräcken för ensamheten sippra fram mellan raderna, och fick sudda flera gånger när pennan for iväg och skrev om ensamma nätter, gråtfyllda morgnar och förundran över att tvättmaskinen faktiskt fungerade rätt bra även om tvätten fått en underlig färg.

Leo skrev istället att han var en rik änkling som älskade att resa, och att frisören ständigt ojade sig över hans tjocka kalufs när han skulle klippa sig. Lite försköning av verkligheten skulle säkert göra susen tänkte Leo och bredde på ordentligt.

När brevet var skrivet tog han upp sina sista rena kalsonger ur byrålådan och satte på sig ett par väl använda byxor och finskorna för att gå ner till kvartersbutiken och lägga det på brevlådan.

Leo dröjde några sekunder innan han släppte ner det i den gula postlådan, och såg bilder på Anna framför sig. Hur hon pysslade med sina älskade blommor på balkongen, och hennes ilska över att han låtit dem vissna när hon dog. Han verkligen SÅG henne, och för några sekunder tänkte Leo strunta i alltihop och gå hem till lägenheten och fortsätta sörja.

Plötsligt tittade hon honom rätt in i ögonen, och Leo kände den blå intelligenta blicken borra sig in i honom medan ord hördes i hans hjärna. ”Gubbe lilla, vi har haft vårt. Du måste leva vidare utan mig. Det finns inga försköningar för det jag skall säga nu. Jag är död Leo, och du har begravt ett skal av den jag var. Min själ följer dig, månar om dig och hoppas att du skall ha det bra.”

Leo släppte brevet i lådan, och dunsen gjorde så att Anna försvann.
Nu skulle han skynda sig hem, och städa, sedan var det nog dags att ta itu med Annas garderob som stått orörd sedan den där dagen. Visslande sköt Leo upp hatten så att solen nådde till hans ansikte.

Leo hälsade på kiosktanten och vinkade till lilla Ella som kom gående med sin mormor Mollie.