TEMA Sevärdhet

Skuggan från det höga tornet ligger över byn, och på gatorna är det tomt sånär som på en strykarkatt. Med snabba steg springer den över den grusade gatan, och tittar sig skrämt omkring.

Långt bortifrån syns damm när en lång buss närmar sig på den slingriga tidvis branta vägen. Byn är belägen högt uppe i bergen, och det är sällan någon passerar.

Pepe och hans fru Maria kikar ut bakom gardinen, men sitter kvar tills bussen stannat nedanför tornet. Då reser sig Pepe omständigt och gläntar på köksdörren.

Han stoppar in en stor snus under läppen och ler med brunstubbiga tänder mot frun. ”De är nog på väg till tornet skall du se. Vilka galningar.” Pepe skrockar och sätter sig ned på tröskeln för att studera turisterna som kämpar sig uppför den branta stigen.

”Carlos visste vad han gjorde när han byggde det där. Vi skrattade, men får nog hålla med om att det var ett genialiskt drag. Turisterna strömmar hit. ”

På torget växte en marknad sakta fram där några sålde frukt, och någon annan krängde färgglada tygstycken som de hängt upp på tunna plastlinor.

En pojke kom gående på styltor, och några barn ställde sig tätt intill varandra, och sjöng.

En lada öppnades på vid gavel, där det fanns ett stort dansgolv där människor iklädda vackra kläder snurrade medan fyra män spelade olika instrument, och en ung kvinna sjöng.

Maria ställde sig bakom Pepe med händerna i sidorna.

”Man kan nästan säga att Carlos räddat vår by? Ellerhur?”

Carlos reser sig upp, och sträcker sig in efter en brun träkäpp som hänger under hatthyllan.

”Jag går ner och kollar om jag kan hjälpa till med något. Ger du mig plåsterlådan? Det är många som slår sig när de ramlar på stenarna som rullar iväg.”

Maria hämtar en stor röd ask med ett vitt kors på. ”Är det inte dags att göra i ordning dem? En vacker dag händer en olycka.”

Pepe slår på asken med handen. ”Plåsterförsäljningen inbringar mycket pengar.  De har ju sällan med egna sådana, och jag kan ta ut hutsummor för dem.” Han skrattar högt. ”Fixar vi till vägen upp förlorar vi den inkomsten. Nej du, de där stenarna får ligga.”

Carlos vaggar iväg mot torget, och ställer sig vid ett av borden som har ett litet tak över sig. Han öppnar plåsterburken, och ställer en liten skylt bredvid.