Glömda ord/ Allsköns

Allsköns – av alla tänkbara slag

I pappas bod hittade jag och min älskade bror allsköns underliga ting som vi på bara fötter tog med oss in till farmor och fick nogsamt förklarade vad det var. Ni förstår alla saker som stod där i den trånga, bräckliga boden var arv efter min farfar, pappas pappa som varit sjöman.

Farmor rodnade när hon såg vad vi tagit in den här dagen, och satt tyst en lång stund innan hon drog in oss i famnen och placerade mig på ena knäet, och Lars på det andra.
"Den här lilla saken har en egen historia. Jag minns så väl den där dagen i april..." farmor tystnar och sätter pekfingret på hakan med fundersam min. "Eller...var det i juni?" Hon rynkar ögonbrynen och drar upp underläppen över överläppen. "Jag minns...att jag hade en gul klänning som Gustaf givit mig, och att trädgården var full av blommor. Så..."
Naturligtvis blev både jag och Lars otåliga, och jag lade handen på farmors. "Snälla du, berätta vad som hände. Vi är sååååå nyfikna."

   Hon log och vände blicken mot mig igen. "Du förstår lilla vän, mina minnen är inte lika klara längre. Det var sommar, så mycket är säkert, men jag minns inte exakt månad." Farmor lyfter på de buskiga svartgråa ögonbrynen och gör en min av hopplöshet. "Gustaf hade varit ute på sjön i över sex månader, och jag drömde ofta mardrömmar om att skeppet förliste. farfar var ingen mästare på att skicka brev, men ett litet kort fick jag då och då. Förvisso inga memoarer, men han hörde av sig, och det räckte för mig."

   Lars hoppade ned från farmors knä och satte sig på golvet istället, och jag följde efter.
   Farmor väntade tills vi satt oss tillrätta, sedan fortsatte hon prata. "En dag stod han där, lika stilig som alltid med den vita mössan käckt på svaj, och skorna nyputsade. Det ljusa lockiga håret hade vuxit några centimeter, och täckte en del av örat. Ansiktet var brunbränt, och tänderna lyste onaturligt vita, men det jag såg mest var ögonen. Blåsvarta som vattnet i en tjärn, och fyllda av värme. Ni förstår barn...jag och farfar älskade varandra redan som barn, och den känslan försvinner aldrig. Inte ens nu när han är borta."

   Farmor tystnade igen och tittade på fotografiet av mannen som varit den enda i hennes liv. "Nåväl, nu skall jag inte hålla er på halster längre. Farfar hade fotograferat sig och gjort en minibild som han placerat i en sorts amulett som han gav mig. Jag förstod först inte vad det var, och vände och vred på den en lång stund medan han skrattade åt min hjälplöshet.
   Sedan tog han den och visade den sinnrika konstruktionen där små luckor trycktes upp med hjälp av knappar, och hur en hårlock gömts i ett av facken, och fotografiet i ett annat. En tunn glasskiva låg över det för att skydda mot väta och smuts."

   Farmor tog den lilla silverfärgade klumpen i handen, och tryckte på några små, nästan obefintliga knappar varvid den fällde ut sig som en blomma, och blottade ett svartvitt, gulnat fotografi på en ung man."Er farfar berättade att han låtit en häxa lägga en förtrollning på smycket, och att varje yngling som närmade sig mig skulle åtnjuta döden."

   "Och...?" sade jag och hoppades få höra en spännande berättelse.
   "Jag tvekade aldrig" säger farmor och ler mot oss. "Gustaf blev min första man, och min sista. Det är lönlöst att ens försöka leta någon som liknar er farfar. Han var mycket speciell, och världens snällaste man. Några år efter hans död lade jag undan smycket. Det ligger för många minnen i det."
    Farmor tystnar igen, och nu orkar varken jag eller Lars sitta stilla längre. Med en snabb puss på hennes kind lämnar vi farmor med minnen snurrande i huvudet.