Per-erik tittar med avsky på den välbekanta stut-bänken som står i ena hörnet i skolsalen som en evig påminnelse till barnaskaran vad som händer om man trotsar läraren.
Herr Enoksson stryker det silvriga håret bakåt med en åderfylld, smal hand och följer pojken Perssons blick. Den lilla slyngeln är ett hår av hin, och förtjänar varenda rapp.
Bänken gick till och med itu sista gången. Mitt itu som om någon högre makt stoppade agan av den lilla pojken.
Skolans vaktmästare hade lappat ihop bänken, och nu står den på plats. Enoksson grymtar belåtet och tittar på riset som förvaras under katedern. Det kändes tryggt att ha det där, som en osynlig hjälp.
Per-erik studerar lärarens rynkiga ansikte, och minns pappans ord. "Enoksson är en bitter gammal man pojken min. Han lever efter gamla traditioner. Mig slog han också ofta. En lärare skall ha respekt för sina elever, men din lärare är rädd för er. Rädd att bli bortglömd och ensam. Enoksson är känd i hela byn för sina alkoholvanor, och ingen kvinna vill vila i hans bädd. Bakom den timida ytan döljer sig ett odjur."
Per-erik hör inte att Enoksson pratar med honom, och hinner inte ducka för hörrilen som kommer. "Du skall lyssna på mig pojk. Fattar du det? Lyssna och lyda!" Läraren är högröd i ansiktet och skakar i kroppen av ilska och frustration. Han lyfter handen för att utdela ytterligare en hörril...
Pojken hukar och biter ihop tänderna, beredd på smällen, med ljudet av hans röst ringande i öronen. "jag..." viskar Per-erik och har inte långt till tårarna."Jag menade inte..."
"TYST ditt lilla skityngel! Jag vill inte höra några..." Enoksson segnar ned på golvet, och barnen ser till sin stora fasa hur han långsamt dör inför deras ögon.
Hut går hem! Det brukar jag trösta mej med.
SvaraRaderakram